Maria Grundvalls tredje roman är en roadtrip fylld av överraskningar

Vi ställde några frågor till författaren.

Sofia och Ester är väldigt goda vänner trots åldersskillnaden. Hur mycket av din egen historia ligger bakom berättelsen?

Jag hade själv en mormorsmor som blev långt över hundra år gammal och åldersskillnaden mellan oss var ungefär den samma som mellan Sofia och Ester; hon är orsaken till att jag ville skriva om det här osannolika paret. Jag var nära min mormorsmor men inte lika nära som i boken och det är kanske något jag hade önskat mig. Jag har skrivit fram den där närheten i stället och haft roligt medan jag mindes våra stunder tillsammans. Jag saknar henne, det är den här boken ett uttryck för. 

Sanningen om Ester utspelar sig på 1990- och 1920-talen. Hur kom det sig att du ville skriva en historisk roman? 

När jag började skriva romanen levde vi ännu mitt i pandemin, och jag hade inte lust att skriva om munskydd och distansmöten. Men det fanns diverse intressanta anekdoter i min släkt, bland annat om inte bara en utan två dragspelskungar, och dem hade jag fascinerats av ett tag. Ett annat intresse var 1990-talet, alltså min egen tonårstid, som tycks ha gjort nåt slags nostalgisk comeback. Det fanns fler ingredienser där som jag tyckte var roliga, och jag tog med dem allihop och kokade ihop en fantasihistoria av dem. 

Hur har du gjort för att sätta dej in i historien?

1990-talet har jag ju upplevt själv, så det var inte så svårt att beskriva. Jag blev ändå lite förvånad över hur gammaldags det kändes och hur annorlunda populärkulturen och samhällsandan faktiskt var 1995 då boken utspelar sig, jämfört med idag. Så här i efterhand upplever jag den tiden som väldigt misogyn och med låg tolerans för allt som låg utanför huvudfåran. 

1920-talet var svårare, det fick jag läsa in mig på. Jag är definitivt ingen expert även om jag alltid har varit svag för hembygdsmuseer och böcker i stil med ”Traditionella vantmönster från Korsnäs” och sånt. 

Det jag fascineras av är ändå att vi människor har varit likadana genom tiderna – de yttre omständigheterna förändras, men inte vi. Det är också en poäng i skildringen av Sofia och Ester: unga kvinnor har en tendens att uppleva sig som väsensskilda från äldre tanter, medan den som är äldre bär alla sina åldrar med sig i kroppen och har ett bakåtperspektiv där likheterna kan vara långt större än skillnaderna.  

Vi har förundrats över andelen författare med österbottniska rötter. Vad tror du är förklaringen?

Helt enkelt att vi ofta vuxit upp i en mer enspråkigt svensk miljö med starkare anknytningar till Sverige, det tror jag gör mycket för språkkänslan. Personligen kommer jag också från trakter där alla tävlar om att berätta skrönor för varandra, och vill få det att låta lite bättre än vad det var i verkligheten. Roligast vinner, liksom. Sånt där blir det författare av om man inte ser upp. 

Sanningen om Ester utkommer också som ljudbok inläst av Emma Klingenberg.

Boken har recensionsdatum 22.8. PDF fås på begäran.