Många arbetsgivare bryter fortfarande mot lagar och avtal i arbetslivet

Nästan en tredjedel (30 %) av förtroendemännen och arbetarskyddsfullmäktige inom FFC:s branscher bedömer att den egna arbetsgivaren har brutit mot kollektivavtalet eller lagstiftningen under de senaste tolv månaderna. För två år sedan var motsvarande andel 32 procent och år 2016 var den 28 procent. FFC:s enkät (på finska) besvarades av 1070 förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige inom FFC:s branscher under perioden 2–12.9.2024.

– Redan nu, när den nuvarande lagen är i kraft, hör det till vardagen på många arbetsplatser att arbetsgivarna utövar påtryckningar för att försämra anställningsvillkoren. Hur kommer det då att vara efter att arbetstagarnas ställning ytterligare försvagas genom lagändringar, frågar sig Paula Ilveskivi som är jurist på FFC.

Enkäten visar att den vanligaste formen av arbetslivsförseelse är att arbetsgivaren bryter mot kollektivavtalet. Så mycket som en fjärdedel (24 %) av de förtroendevalda bedömer att den egna arbetsgivaren har brutit mot kollektivavtalet. Enligt de förtroendevalda är det också vanligt att arbetsgivaren bryter mot arbetstidslagen och arbetarskyddslagen samt att arbetsgivaren inte har betalat alla de löner som arbetstagarna har rätt till.

Redan nu är det ett faktum att en betydande del av arbetsgivarna bryter mot bestämmelserna i det gällande kollektivavtalet, men påföljderna är blygsamma. Ilveskivi befarar att situationen kommer att förvärras ytterligare när man utvidgar möjligheterna att avtala om anställningsvillkoren på företagsnivå: lagen garanterar inte att tillsynen över arbetsplatserna är tillräcklig.

– Man kan med fog förutse att de försämringar som regeringen genomför i arbetslivet kommer att leda till att de förtroendevalda utsätts för allt större påtryckningar. Påtryckningarna för att försämra anställningsvillkoren kan också öka när förtroendeombuden tas med vid sidan av de utbildade förtroendemännen.

Det verkar därför som om det kan bli betydligt mer komplicerat och rörigt att avtala på arbetsplatsnivå.

Paula Ilveskivi uppger att det i regeringens proposition förblir oklart med vem de lokala avtalen slutligen ska ingås, om arbetstagarna vid förhandlingarna representeras av både en förtroendeman som har valts av de fackligt anslutna arbetstagarna och ett förtroendeombud som har valts av de övriga arbetstagarna, och om de här två inte är eniga om innehållet i det lokala avtalet.

– Vems ståndpunkt är det som avgör till exempel lönehöjningarna, semesterpenningarna samt de flexibla arbetstidsarrangemangen och ersättningarna för dessa. Det här är sådana frågor som regeringen borde ha löst i sin proposition innan den överlämnades till riksdagen.