Välfärdsområdesdirektörernas ställningstagande: Inga fler nedskärningar i social- och hälsovårdsorganisationernas statsunderstöd

Social- och hälsovårdsorganisationerna gör ett nyttigt arbete. De stöder barn, unga och familjer, offer och gärningsmän till våld i nära relationer, familjer som går igenom skilsmässa och personer som av andra orsaker är i kris, personer i olika åldrar med psykiska problem och missbruksproblem, personer med olika sjukdomar, personer med funktionsnedsättning, arbetslösa, äldre och ensamma. Organisationerna erbjuder anonym hjälp via chattar, svarar på barns och ungas samtal och i kristelefoner hundratusentals gånger om året. De ger råd och handledning i olika livssituationer. De arrangerar kamratgrupper och stödpersoner samt upprätthåller mötesplatser och erbjuder människor en gemenskap som stöder deras välbefinnande. Social- och hälsovårdsorganisationernas yrkesutbildade personer, kamratstödjare och frivilliga deltar vid sidan av de yrkesutbildade personerna inom den offentliga servicen i verksamhet som bedrivs på bland annat familjecentraler och kriscenter samt i så kallad Olka-verksamhet.

Tack vare statsunderstödet kan social- och hälsovårdsorganisationerna hjälpa medmänniskor. Det finns heller inte någon annan ersättande, motsvarande verksamhet.

År 2024 uppgick social- och hälsovårdsorganisationernas statsunderstöd till 387 miljoner euro, och regeringen har redan beslutat att skära ned stödet med 140 miljoner euro, det vill säga med en tredjedel. De nu föreslagna årliga tilläggsnedskärningarna på 100 miljoner euro skulle innebära att social- och hälsovårdsorganisationernas statsunderstöd minskar till en tredjedel av nivån 2024.

Detta skulle leda till att en stor del av social- och hälsoorganisationernas verksamhet måste läggas ner och att organisationerna inte längre kan fungera som viktiga kompletterande aktörer i välfärdsområdenas arbete som syftar till att främja hälsan och välfärden. Välfärdsområdena har inga möjligheter att kompensera denna nedskärning. Om nedskärningarna trots omfattande motstånd genomförs, bör de riktas på verksamhet där de påverkar den servicehelhet som främjar hälsa och välfärd så lite som möjligt.

Sally Leskinen, Södra Karelens välfärdsområde

Tero Järvinen, Södra Österbottens välfärdsområde

Santeri Seppälä, Södra Savolax välfärdsområde

Matti Bergendahl, HUS-sammanslutningen

Juha Jolkkonen, Helsingfors stad

Max Lönnqvist, Östra Nylands välfärdsområde

Sami Mäenpää, Kajanalands välfärdsområde 

Olli Naukkarinen, Egentliga Tavastlands välfärdsområde

Mikko Komulainen, Mellersta Österbottens välfärdsområde 

Jan Tollet, Mellersta Finlands välfärdsområde

Raija Kontio, Mellersta Nylands välfärdsområde

Harri Hagman, Kymmenedalens välfärdsområde

Jari Jokela, Lapplands välfärdsområde

Sanna Svahn, Västra Nylands välfärdsområde 

Juhani Sand, Birkalands välfärdsområde

Marina Kinnunen, Österbottens välfärdsområde

Kirsi Leivonen, Norra Karelens välfärdsområde

Ilkka Luoma, Norra Österbottens välfärdsområde

Marko Korhonen, Norra Savolax välfärdsområde

Petri Virolainen, Päijänne-Tavastlands välfärdsområde

Tero Mäkiranta, Satakunta välfärdsområde

Timo Aronkytö, Vanda och Kervo välfärdsområde

Tarmo Martikainen, Egentliga Finlands välfärdsområde