Helsingfors universitet

Den nordiska välfärdsstaten har försvunnit ur regeringsprogrammen

Dela
Ny forskning vid Helsingfors universitet visar hur den nordiska välfärdsstaten introducerats, omformats, stärkts och så småningom exkluderats i de finländska regeringsprogrammen. Resultaten vittnar om ett ideologiskt paradigmskifte som skett så sent som 2014 och 2015.

Studien granskar regeringsprogrammen från 1950-talet till i dag och är en unik analys med stor relevans för förståelsen av det finländska politiska systemet och hur den nordiska välfärdsmodellen artikuleras av den högsta politiska ledningen.

– Vi behandlar specifikt social- och hälsovårdssektorn och visar hur utvecklingen bäddat för social- och hälsovårdsreformen, säger docent Matilda Hellman vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.

Tidigare har man brukat hänvisa till att Finlands välfärdsstat urholkades i och med Esko Ahos regering under recessionen i början av 1990-talet. Tidigare analyser har till exempel visat på hur man gick in för en offentlig sparpolitik som aldrig återkallades då landet återhämtats ekonomiskt. Den nya studien daterar den slutliga försvagningen och exkluderingen av de begrepp som hänför sig till den nordiska välfärdsstatens etos, dvs. de idéer som kännetecknar ett nordiskt välfärdssamhälle, till Alexander Stubb (2014) och Juha Sipilä (2015).

Blandregeringar som välfärdsstatlig garant

Regeringsprogrammen går att gruppera i tre perioder som utgör enhetliga kategorier enligt vilka regeringarnas inställning till välfärdsstaten formulerats. Mellan 1950 och 1970 håller välfärdssamhället på att konstrueras. Under 1980- och 1990-talen vidareutvecklas och förstärks modellen medan klassiska tankar om universalism och jämlikhet minskar i regeringsprogrammen på 2000- och 2010-talen.

Tre regeringsprogram sticker ut ur mängden. Dessa är Paavo Lipponens andra program (1999) som innehåller ett starkt välfärdspolitiskt etos, Jyrki Katainens program (2011) som är en detaljerad plan där välfärdspolitiska institutioner är starkt representerade, samt det nuvarande Juha Sipiläs program (2015) som skiljer sig bjärt från tidigare program genom sitt tilltal och format samt avsaknad av välfärdspolitik i dess nordiska betydelse.

– Vi visar hur vårt politiska system delvis garanterat ett välfärdsstatligt tänk under koalitionsregeringar, säger Hellman. När man varit tvungen att förhandla och kompromissa har man skrivit ner de överenskomna politiska målsättningarna detaljerat, vilket lett till att de välfärdsstatliga strukturerna är tydligt uttalade. Jyrki Katainens sexpack-regering är ett gott exempel på detta, trots att man då inte ansåg den vara särskilt välfärdsstatsvänlig.

Modell från företagsvärlden

Sipiläs regering är ideologiskt mer homogen och har inte varit tvungen att kompromissa och gå igenom långa förhandlingar under regeringsbildningen. Att formatet på regeringsprogrammet ändrats – vilket delvis är en medveten kursändring som gjorts inom det så kallade OHRA-programmet – och numera mer liknar en handlingsplan ur affärsvärlden möjliggör också mer ”managerialism” och toppstyrning. Detta ger utrymme för regeringen att lämna frågor öppna och besluta ad hoc. Det här kan bland annat ha möjliggjort ett genomdrivande av social- och hälsovårdsreformen.

– Det har funnits en stark politisk vilja att förenkla regeringsprogrammen och ge mer utrymme för att fatta beslut vartefter, säger Hellman. Med detaljerade målsättningar uppehölls en viss grad av status quo och det hänvisades på ett självklart sätt till välfärdsstatliga strukturer och institutioner. Det nuvarande regeringsprogrammet skvallrar såväl i format som innehåll om en inställning om att landet bäst styrs uppifrån som ett stort bolag.

Hellman säger att detta ideologiska paradigmskifte som poängterar individens egen kapacitet och förmåga att välja kommer att förändra det finska välfärdssamhället. Social- och hälsovårdsreformen är ett tydligt steg på denna väg.

– Fastän forskare påpekat och studerat förändringen redan en längre tid finns det nu dokumenterat svart på vitt att diskursen ändrat riktning hos den högsta politiska ledningen. Finland har tagit ett steg i en helt ny riktning.

Artikeln Declaring, shepherding, managing: The Finnish welfare state ethos in Finnish government programmes. 1950-2015 av Matilda Hellman, Marjukka Monni och Anna Alanko publiceras i tidskriften Research on Finnish Society.

Studien är gjord vid Institutionen för socialvetenskap, vid forskarcentret CEACG (Centre for research on addiction, control and gocernance) som Hellman leder. Analysen ger värdefull insyn i social- och hälsoområdets roll i regeringsprogrammen historiskt sett, hur vårt politiska system garanterat universalism i olika skeden, och hur det nuvarande programmet skiljer sig från tidigare program.

Tilläggsuppgifter:

Docent Matilda Hellman, matilda.hellman@helsinki.fi, tfn 040 7600713

Nyckelord

Kontakter

Christa Liukas
Kommunikatör
christa.liukas@helsinki.fi
Tfn 050 317 5791

Om

Helsingfors universitet
Helsingfors universitet
PB 3
00014 Helsingfors universitet

+358 2941 911 (växel), +358 2941 22622 (presstjänst)http://www.helsinki.fi/

Helsingfors universitet är Finlands äldsta och största universitet grundat 1640. Vår akademiska gemenskap består av 40 000 studerande, forskare och medarbetare. "Med vetenskapens kraft för världens bästa" sammanfattar vårt gemensamma arbete vid campusen i Helsingfors, universitetscentrumen i Lahtis, S:t Michel och Seinäjoki samt vid våra sex forskningsstationer runtom i Finland samt i Kenya. 

Följ Helsingfors universitet

Abonnera på våra pressmeddelanden. Endast mejladress behövs och den används bara här. Du kan avanmäla dig när som helst.

Senaste pressmeddelandena från Helsingfors universitet

I vårt pressrum kan du läsa de senaste pressmeddelandena, få tillgång till pressmaterial och hitta kontaktinformation.

Besök vårt pressrum
HiddenA line styled icon from Orion Icon Library.Eye