FFC:s styrelse: En lyckad avtalsrörelse på förbundsnivå är botemedlet mot arbetslöshet

– När de ekonomiska prognoserna håller på att bli allt mer oklara, ökar arbetsmarknadsuppgörelsernas betydelse för hela samhället, påpekar FFC:s ordförande Jarkko Eloranta.

Under förhandlingarna måste man sträva efter att nå uppgörelser som tål tidens tand. Man ska också sträva efter att ändra avtalsperioderna, så att avtalen löper ut närmare varandra.

– Konkurrenskraftsavtalet visade att övertramp i kollektivavtalsförhandlingarna leder till svåra konflikter. Genom avtal som håller rätt nivå och som är tillräckligt långa kan vi uppnå balans i ekonomin och förutsägbarhet på arbetsmarknaden.

Avtalsrörelsen inleds av Industrifacket, och FFC:s medlemsförbund stöder Industrifackets mål om att uppnå ett avtal där man avskaffar de oavlönade arbetstimmar som konkurrenskraftsavtalet medförde. Därtill måste nivån för hur mycket lönerna stiger bidra till att stärka köpkraften och sysselsättningen.

– De avgiftsöverföringar från arbetsgivarna till arbetstagarna som konkurrenskraftsavtalet medförde, har på ett bestående sätt stärkt företagens lönebetalnings- och investeringsförmåga. Därmed är det inte motiverat att kräva ytterligare försämringar av anställningsvillkoren eller att låta köpkraftsutvecklingen bero på skattesänkningar.

Förbunden inom FFC förhandlar för sina egna medlemmars räkning, men betonar generellt jämlika uppgörelser på arbetsmarknaden.

– I takt med att avtalsrörelsen framskrider är det viktigt att se till att alla arbetstagare får avtal som håller samma nivå. Om det verkar som om den här målsättningen äventyras, är förbunden beredda att hjälpa varandra att uppnå samma slutresultat.

FFC:s styrelse betonar också att löneuppgörelserna ska vara rättvisa.

– De lågavlönade jobben är ofta kvinnodominerade och de finns inom alla sektorer: industri och transport samt offentlig och privat service. Genom att betona de här grupperna kan man främja solidariteten och likalönsmålet i enlighet med FFC:s gemensamma lönepolitik.

Ordförande Eloranta betonar att man vid behov kan använda branschspecifika uppgörelser om löneprogram som är längre än avtalsperioderna, för att trygga inkomstutvecklingen i branscher där eftersläpningen av lönerna är stor eller där glidningarna är små.