Republikens president Sauli Niinistös tal vid Regeringsformens 100-årsjubileumsfest i riksdagen den 10 september 2019

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk och gäster,

”Riksdagen har framför allt att i hävderna anteckna den nya regeringsformen, varmed grunden lagts till ett självständigt, fritt Finlands statliga liv”, konstaterade K. J. Ståhlberg, regeringsformens fader, när riksdagen avslutades 1919.

Att stifta en regeringsform var en prövosten för den nya republiken. Det fanns många åsikter, vita och röda, monarkistiska och republikanska, men bara ett mål. En enhetlig nation som är stark även utåt.

Den krävande uppgiften genomfördes med framgång. Regeringsformen blev en kraft som upprätthåller samhället, grunden för det. På ett exceptionellt sätt kom huvuddragen i den att gälla i årtionden.

I dag kan vi konstatera att grunden fortfarande står stark. Finland är ett av de stabilaste länderna i världen och hör till den absoluta världstoppen som rättsstat. Ett land som är känt som en öppen och pålitlig aktör.

***

Regeringsformen, statsskicket och grundlagen är högtidliga ord som i vardagsspråket kan förefalla avlägsna, men de har en väsentlig inverkan på vår vardag.

Jag vill särskilt lyfta fram två teman: förtroende och delaktighet. Ingendera är direkt lagtext, men bägge beskriver lagens anda med avseende på reglerna för vår samexistens.

All samexistens grundar sig på förtroende, ett antagande om att var och en handlar på ett sätt som skäligen kan förutsättas av honom eller henne.

De grundläggande fri- och rättigheterna i Finlands grundlag ger en god grund för bedömningen av vad som kan ”förutsättas”.

Ofta stannar tanken vid att tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna är samhällets skyldighet och medborgarnas rättighet. Men medborgarna har också en skyldighet gentemot varandra, en skyldighet att respektera en annan individs grundläggande fri- och rättigheter. För den som inte värdesätter andras rättigheter finns det inte heller egna rättigheter. Enligt en uttrycklig bestämmelse i grundlagen bär ”var och en” – alltså vi alla – ”ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet”.

Individen bär ansvar också för sin egen trygghet. I grundlagen finns bestämmelser om rätten till social trygghet, att alla som inte förmår skaffa sig den tryggheten har rättigheter. Efter det konstateras det i grundlagen, alldeles riktigt, att var och en genom lag tillförsäkras trygghet för olika specialsituationer i livet och tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Jag uppfattar det så att här ingår ett antagande om att var och en, enligt sin kapacitet och sina möjligheter, ska utnyttja sin egen förmåga.

De strängaste förväntningarna ställs på dem som utövar den offentliga makten: på denna sal, på oss, på alla myndigheter. Det är att upprätthålla den konstitutionella regeln om att ”trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället”.

Grunden i vår hundraåriga regeringsform har stått stabil genom såväl svårigheter som ljusa tider. Kort sagt: förtroende och ansvar – dessa två bygger vår grundlag på.

***

Det andra temat är delaktighet; en känsla av att ha del i samhället och av att kunna påverka framtiden.

Grundlagen skapar en stark ram, en slags skyddskonstruktion, som garanterar möjligheterna till deltagande och delaktighet.

För nutidsmänniskan kan en del fri- och rättigheter låta som en självklarhet, såsom allmän och lika rösträtt. Vid den tid då konstitutionen infördes var det just rösträtten som skapade en känsla av delaktighet och lade grunden för att utveckla republiken.

Mötesfrihet och religions- och samvetsfrihet känns också de som något naturligt och självklart. Man har en känsla av att ingenting kan rubba dem.

Men det ligger en viss fara i att ta saker och ting för givna. Frågan om att säkra yttrandefriheten lyfts fram såväl i den europeiska som i den finländska debatten i annan omfattning än för bara några år sedan när både yttrandefriheten som ett värde i sig och dess gränser var klarare.

I en värld av motsatta sanningar finns det inte rum för faktabaserad information. Detta leder till förvirrade mottagare; vad är jag egentligen delaktig av?

I värderingar som gäller utbildning, språk och kultur är grundlagen enligt min mening ännu mer än bara en ram för vår vardag. När skolgång är ett alternativ för alla och olikheter accepteras blir det genast lättare för många att hänga med.

***

Ingen lag, inte ens grundlagen, är allsmäktig. Jag vill återkomma till den oro över utslagna unga som jag ofta uttryckt tidigare.

Var och en av oss kan i helt vanliga situationer stödja en ung människas delaktighet. För egen del tror jag att jag kanske inte skulle vara här nu, om jag som ung inte hade stött på förstående vuxna. Och det fanns många av dem. Jag kan tänka mig att flera av er delar denna känsla.

***

Regeringsformen och grundlagen var länge ämnen som diskuterades främst i akademiska eller politiska kretsar. Under de senaste decennierna har kretsen breddats och i den offentliga debatten vädjas det allt oftare till grundlagen. Jag anser att det är en del av utvecklingen i en civiliserad stat.

Mot slutet av den föregående regeringsperioden blev tolkningen av grundlagen föremål för en hetsig debatt. Debatten kulminerade än en gång i en diskussion om grundlagsutskottets ställning som väktare av grundlagen.

På det teoretiska planet fanns det sannerligen något att dryfta över. Kan två helt identiska frågor få olika svar av grundlagsutskottet om styrkeförhållandena i riksdagen ändras mellan frågorna? Och om svaret är ja, kan det förklaras med att tolkningen har förändrats, inte grundlagen?

Det är bra att inse att grundlagen är skriven i vida ordalag för att ge utrymme för att tiderna och tolkningarna förändras. Men det oaktat skulle det vara förvirrande om något som i går var förenligt med grundlagen, eller stod i strid med den, i dag skulle vara det motsatta.

Domstolar, i sista hand de högsta domstolarna kan redan nu i vissa enskilda fall i efterskott undersöka lagens grundlagsenligheten. Republikens president kan å andra sidan i det skede då en lag stadfästs begära utlåtande av de högsta domstolarna, vilket kan omfatta en bedömning av grundlagsenligheten. Det är förståeligt att det har förts fram en tanke om att de högsta domstolarna kunde delta också i förhandsgranskningen. Detta kunde till exempel innebära att grundlagsutskottet i svåra situationer skulle kunna begära ett utlåtande av en sektion som består av de högsta domstolarna.

***

Även denna riksdag kommer att göra sina egna anteckningar i hävderna. De kommer säkert att visa att vår tid är präglad av snabba förändringar och utmaningar. Det är rentav svårt att förutsäga längden på en valperiod. Men om det av hävderna framgår att förtroendet är orubbligt och delaktigheten har förstärkts så är det redan mycket vunnet.