Luciasmycken under sex decennier

”Sextio timmar på ett smycke”, skrev tidningen Hufvudstadsbladet hösten 1950 inför kröningen av Finlands Lucia. ”Men så är det heller inte vilken grannlåt som helst, utan det stilfulla topaskors, som ska bäras av Hufvudstadsbladets Lucia på den stora dagen.”

-Visst är det vackert smycke, men ganska svårburet, berättar Barbro Wallgren (Reihe), Finlands Lucia 1950, vid öppningen av utställningen.

- Mitt luciasmycke var också ett kors. Jag lussade säkert i tio år efter att jag varit Lucia och använde förstås smycket då, berättar Kerstin Hindström (Klingberg), som var Lucia två år senare.

Barbro Wallgren, Kerstin Hindström och Astrid From (Carlström), Finlands Lucia 1959, har samlats vid den vitrin som samlar de första smyckena från 1950- och 1960-talen.

- När jag var Lucia så var det inte längre kors som gällde och smycket är mycket lättare än de tidigare smyckena, konstaterar Astrid From. Jag har haft mycket användning för mitt smycke också senare. Fast för luciaklänningen var själva kedjan lite för kort, så smycket var förlängt med åtminstone tre säkerhetsnålar under kragen för att komma tillräckligt långt ner.

De gamla smyckena väcker också många andra minnen till liv.

- Mitt luciabälte var långt och brett, berättar Barbro Wallgren. Jag använder det fortfarande - men nu som löpare på bordet med luciakrona på som prydnad.

Astrid From, som har varit lärare, berättar att hennes luciabälte använts av många skolelever. Klänningen finns fortfarande kvar i en låda hemma.

- Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den - och dessutom skulle den behöva sys ut lite midjan, säger hon och skrattar.

Kerstin Hindström har donerat sin klänning till Helsingfors stadsmuseum.

- De första luciaklänningarna syddes upp på salong Ika, där alla som hade lite stil och pengar i bakfickan lät upp sy kläder, minns Kerstin Hindström. En klänning håller ju inte hur länge som helst, i synnerhet efter att ha fått tåla så mycket som en luciaklänning, så jag valde att donera min klänning till museet, där de har bättre möjligheter attkonservera den. Senast var den utställd under designhuvudstadsåret som ett exempel på salong Ikas produktion.

När man ser på de 33 smycken som nu ställs ut kan man se att också luciasmycket förändrats i takt med att modet förändrats. Margaretha Wildtgrube, som ansvarat för sammanställandet av utställningen, berättar att det har varit ett riktigt detektivarbete att få fram bakgrunden till smyckena.

- I synnerhet när det gäller de äldre smyckena har det varit lite knepigt att hitta information om hur de blivit till, berättar Margaretha Wildtgrube. Det finns många historier om smyckena och till och med historier som motsäger varandra.

Smyckedesignen och själva hantverket har under åren erbjudits både blivande och redan
etablerade konstnärer. En del har varit anställda hos kända juvelerare som Tillander, Lapponia, Kalevala Koru, Westerback och Auran Kultaseppä, andra har varit enskilda smyckeskapare och företagare.

Till en början var det arrangörerna, det vill säga Hufvudstadsbladet och Folkhälsan som valde konstnären, men sedan 1990-talet har uppdraget att skapa smycket fått gå i arv från smed till smed. Det mest flitigt använda materialet har varit silver. Smycket har bland annat försetts med bergskristaller, smaragder, topaser, diamanter, glas, koraller och pärlor.

Utställningen Luciasmycken under sex decennier kan ses i köpcentret Forum i Helsingfors under tiden 9-15.12.2013.

Ytterligare information ger informationschef Camilla Westerlund, tfn 050 374 8239.