Högsta domstolen förordnade om gravöppning för faderskapsundersökning

Den man som antagits vara far till en person som fötts utom äktenskapet 1957 hade kremerats och det fanns inga vävnadsprover av honom. Mannen hade inga syskon och hans inom äktenskapet födda barn hade avlidit utan att få några barn. Mannens föräldrar hade avlidit 1967 och 1984. Det hade inte tagits några vävnadsprover av mannen eller hans barn eller föräldrar under deras livstid med vilkas hjälp faderskapet hade kunnat utredas. Det enda sättet att få en rättsgenetisk utredning om personens biologiska ursprung var att öppna mannens bortgångna föräldrars grav för att kunna ta prover.

Högsta domstolen konstaterade att en individs rätt att känna till sitt biologiska ursprung är en väsentlig del av skyddet för privatlivet. Det kan hända att denna rätt inte tillgodoses om lagen inte tillåter rättsgenetiska faderskapsundersökningar i tillräcklig utsträckning. Enligt lagen om rättsgenetisk faderskapsundersökning får faderskapsundersökning inte utföras beträffade en avliden som har begravts. Högsta domstolen ansåg emellertid efter att ha vägt motskälen att avslag på kravet att få ta prover i detta fall skulle stå i uppenbar konflikt med skyddet för privatlivet som tryggas i grundlagen och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Högsta domstolen upphävde hovrättens och tingsrättens domar, bestämde att graven där föräldrarna till den man som antas vara fadern är begravna ska öppnas och att rättsgenetisk faderskapsundersökning ska utföras av vävnadsprover från de avlidna samt återförvisade ärendet som gäller fastställande av faderskap till tingsrätten för ny behandling.