Republikens president Sauli Niinistös tal på ambassadörsmötet i Helsingfors den 22 augusti 2023

Ärade beskickningschefer, mina damer och herrar

Vi lever i en tid av ackumulerande och accelererande förändringar. År och årtionden av drivkrafter och ett ökat tryck är nu i snabb upplösning runt om i världen.

Det känns som om historien går i snabbspolning. Så mycket har hänt sedan det senaste ambassadörsmötet i fjol, både ute i världen och här i Finland.

Medan kriget rasar i Europa har vi stärkt Finlands säkerhet och internationella ställning. Finland har blivit medlem i försvarsalliansen Nato och samtidigt har vi ytterligare befäst våra bilaterala relationer med viktiga allierade och partner.

Under denna exceptionella tid har den finländska diplomatin visat sin styrka och sitt värde. Stora projekt har slutförts och det vardagliga, men viktiga arbetet med mindre frågor har fortsatt.

Det gångna året har inte varit lätt. De turbulenta tider vi lever i har också återspeglats direkt i ert arbete. Våra ambassader runt om i världen har varit tvungna att arbeta under allt svårare förhållanden. I Kiev har arbetet redan länge fortgått i en omgivning som präglas av krig. I Moskva och Sankt Petersburg har den ena tråkiga överraskningen avlöst den andra. I höst kommer en epok i Sankt Petersburg att avslutas då generalkonsulatet där stängs. Även i Mellanöstern har man varit tvungen att reagera snabbt på föränderliga situationer, senast i Bagdad.

Jag vill därför tacka er och de kompetenta medarbetarna på de beskickningar ni leder för allt det arbete ni har utfört, outtröttligt och oavsett omständigheterna, även i år.

***

Även om mycket har förändrats så finns det mycket som är som förut. Finland är och förblir ett stabilt och förutsägbart nordiskt land. För oss är Norden inte bara en politisk referensgrupp, det nordiska är också en grundläggande identitet och värdegrund. Det är en grupp av likasinnade länder som har förmåga att verka tillsammans och bära bördan tillsammans. Länder som vid behov är redo att försvara varandra och också värden som är viktiga för oss. Tillsammans är vi starkare på alla områden, oavsett om det gäller att främja våra utrikes- och säkerhetspolitiska mål eller våra affärsintressen.

Norden och det nordiska har dragningskraft. I maj hade jag äran att vara värd för president Zelenskyj och de övriga nordiska ländernas statsministrar här i Helsingfors. I juli samlades vi igen, denna gång med Förenta staternas president Joe Biden som gäst. Jag tror att det nordiska varumärket kommer att sammanföra oss allt mer i framtiden.

Riktiga vänner har vi även på andra håll. När Sverige förhoppningsvis snart har blivit Natomedlem är vi förenade i en allians med 31 stater. Denna allians täcker nästan hela Östersjön. Likaså är vårt förhållande till Förenta staterna nu starkare än någonsin och det kommer att stärkas ytterligare genom det bilaterala försvarssamarbetsavtalet.

Även framöver är det likväl Finland som bär det yttersta ansvaret för sin egen säkerhet. Men vi bär vårt ansvar som medlem av försvarsalliansen Nato och som en nära allierad till dess medlemsstater. Detta maximerar vår egen säkerhet. Samtidigt stärker det säkerheten för våra allierade.

Att gå med i en militär allians är en stor förändring i vår säkerhetspolitik. Finlands militära integration i Natos strukturer har formellt slutförts, men det verkliga arbetet har bara börjat. För många av er innebär detta konkreta förändringar i ert arbete. Jag vill dock påminna er om att vi som ett allierat land fortfarande är samma Finland som förut, inte större än vad vi är, men ett land som beslutsamt håller fast vid det som är vårt.

Finland bygger inte sin utrikes- och säkerhetspolitik enbart på militär avskräckning. Behovet av vår egen diplomati har inte minskat. Tvärtom. Vi tror fortfarande på kraften i dialog och samarbete överallt där det är möjligt. Vi vill fortfarande lindra och överbrygga skiljelinjer och skapa ömsesidig respekt och förtroende. Även i fortsättningen kommer Finland att leta efter en gemensam nämnare, hur liten den än må vara.

Tyvärr är detta inte möjligt med alla just nu. Ryssland målar raskt upp en fiendebild av oss. Detta beror främst på Rysslands interna behov, men det har också externa effekter. Orsak och verkan vänds upp och ner. Förövaren framställs som offer. Västvärlden och Finland framställs som hot och fara. Sådan är informationskrigföringens förvridna natur.

Vi måste också vara förberedda på allehanda andra otrevligheter. Olika slag av cyberhot och hybridhot har blivit en del av vår vardag. Polens och Lettlands gränser är återigen under ökat tryck från illegal invandring. Nyheterna från Sverige väcker också larm om terrorhot.

Inte heller vi är immuna mot denna typ av åtgärder. Detta kräver att vi skärper vårt eget agerande och vår egen beredskap, inte bara i förhållande till Ryssland, utan också i ett bredare perspektiv. Vi måste nu satsa på säkerhet inom alla sektorer och täppa alla luckor både i prestanda och i lagstiftning.

Detta är en utmaning för hela Europa – och Europeiska unionen. Förenta staterna har fortfarande ett mycket stort ansvar för säkerheten på vår kontinent. Detta är förstås värdefullt för oss, men det är inte självklart att det alltid kommer att vara så. Mitt återkommande tema har varit att Europa måste ta sitt ansvar på mycket större allvar. Nu är det verkligen dags att vakna upp till detta ansvar. Det betyder inte att vi gör avkall på det transatlantiska samarbetet. Tvärtom. Ett starkare Europa ökar också vår förmåga att samverka med Förenta staterna.

***

För drygt hundra år sedan var den finländska diplomaten Herman Gummerus stationerad i Ukraina under landets första, kortvariga självständighet. Några av hans viktigaste iakttagelser under vistelsen var att ukrainarna har en stark nationell identitet och fosterlandskärlek. Han såg att det ukrainska folket inte nöjde sig med sin underkuvade ställning, och ansåg att Ukrainas frihet också låg i Finlands intresse. ”Vi finländare kommer att glädjas när det ukrainska folket lyckas i sin strävan efter frihet, något som i så hög grad ligger i vårt eget lands intresse”, skrev han. Världen och Finland har förändrats, men dessa iakttagelser är fortfarande giltiga.

I Ukraina fortsätter vapnen att tala. Månad för månad har Ryssland trappat upp sin krigföring. Ryssland har bombat civil infrastruktur och städer, annekterat nya områden och använt kyla och hunger som vapen. Genom att dra sig ur spannmålsinitiativet för Svarta havet har Ryssland allt tydligare tagit den globala livsmedelsmarknaden och de otaliga människor som drabbas hårdast av de stigande spannmålspriserna som gisslan.

Det nya är dock att man har börjat tala om fred. Den rättvisa och varaktiga fred som Ukraina förtjänar är förmodligen fortfarande långt borta, men två av dess huvudlinjer börjar redan ta form.

Den första är betydelsen av principerna i FN-stadgan. Detta bekräftades vid ett möte mellan nationella säkerhetsrådgivare i Jeddah, Saudiarabien, för några veckor sedan. Det var särskilt betydelsefullt att Kina deltog i mötet.

Den andra är den växande och delade globala oron över krigets konsekvenser. Kriget utkämpas i Ukraina, men dess skugga faller över hela världen.

Dessa två riktlinjer för nu det internationella samfundet samman för att diskutera fred. Bara det faktum att man för en diskussion om situationen ökar förståelsen. Men ännu viktigare är det att diskussionerna visade att det finns en gemensam förståelse av de grundläggande principerna. Det är också en faktor som Ryssland måste ta hänsyn till.

En rättvis och varaktig fred i Ukraina är ett värde i sig. För ukrainarna själva är detta det mest värdefulla och nödvändiga målet. Framsteg på detta område kan tjäna en bredare fredsfråga i världen och bidra till att minska de globala spänningarna.

Samtidigt har diskussionen om framtiden för den europeiska säkerhetsordningen inletts. Det är bra. Men så länge kriget rasar i Europa kommer utarbetandet av en ny säkerhetsordning att vara ett famlande i mörkret. Ändå måste vi fortsätta att treva oss fram.

Finlands ordförandeskap i OSSE närmar sig. Det är uppenbart att vi nu lever i en helt annan värld än när vi åtog oss detta uppdrag. Men det är inte uteslutet att 2025 blir en avgörande vändpunkt för den europeiska säkerhetsordningen. Om tiden då har kommit för förhandlingar och dialog är OSSE, trots dess många utmaningar, en naturlig plattform för dem. Och om kriget då – vilket jag innerligt hoppas –har tagit slut, kan OSSE och dess olika verktyg bidra till att säkerställa fortsatt fred och främja utformningen av en ny, hållbar säkerhetsordning. Av den stat som då innehar ordförandeskapet kräver allt detta noggranna förberedelser och grundligt överlagd diplomati.

***

Vårt ambassadörsmöte här hemma i Finland är inte det enda viktiga mötet denna vecka. Jag tänker på Brics-toppmötet i Sydafrika.

Det finns två sakfrågor som markerar Brics-mötet. För det första försöker man nu hitta och bygga upp en motkraft till västvärlden. Denna strävan tycks vara attraktiv. Många länder vill gärna gå med i Brics-gruppen.

För det andra verkar det stå klart att Brics inte är någon monolit. Den omfattar länder med väldigt olika utgångspunkter. Gruppens medlemmar inser nog själva att det inte räcker med att bara vara emot något för att ha en gemensam agenda. Därför är det värt att noga följa vilka nya initiativ Brics-länderna börjar föra fram. Västvärlden kommer knappast att gilla dem alla.

En av deltagarna kommer likväl inte att vara fysiskt närvarande. Rysslands president Putin deltar i mötet på distans. Detta är ett bevis på Internationella brottmålsdomstolens styrka.

Det pågår en kamp om nationernas själar. Man hör ofta sägas att västvärlden borde ha ett bättre narrativ. Det skulle naturligtvis inte skada att ha en bra och begriplig berättelse. Men världen bygger inte enbart på argument. De måste backas upp av konkreta åtgärder som visar vem man kan lita på.

Vårt bidrag kan inte bara vara att peka på bristerna i andras tänkande. Vi måste visa, i ord och handling, varför andra borde se vissa saker på ett annat sätt. Att ändra en annans åsikt behöver inte alltid vara målet. Ibland är det lika viktigt att respektfullt erkänna meningsskiljaktigheter och försöka se bortom dem till andra, möjligen förenande frågor. Här har Finland en särskilt värdefull tradition att värna om.

***

I september 2021 höll jag Finlands nationella anförande i FN:s generalförsamling. I mitt tal förde jag fram det faktum att klimatförändringarna går snabbare framåt än vad vi tidigare hade trott. Samtidigt konstaterade jag att vi står inför ett globalt klimatnödläge.

Den gångna sommaren har visat att farhågorna om ett nödläge har börjat besannas. Stekande hetta och skogsbränder av tidigare oförutsedd styrka har härjat i vissa områden, medan andra har drabbats av exceptionellt kraftiga regn och översvämningar. Och även om stormen Lahja, som nyligen hotade Finland, inte blev av, har klimatförändringarna ingalunda avlysts här hos oss heller. Det vi nu har fått uppleva ger nämligen bara en försmak av kommande prövningar, om vi inte lyckas få klimatförändringarna under kontroll.

Vi befinner oss vid potentiellt oåterkalleliga vändpunkter. I en sådan situation bör vi inse att det inte finns något hörn på denna planet som kan undgå allvarliga svårigheter. Och även om klimatförändringarna är något mildare i vissa regioner kommer problemen i de hårdast drabbade områdena att påverka resten av världen.

Men vi kan inte dämpa klimatförändringarna genom att hålla tal. Det räcker inte heller med insatser bara här i Finland. Vi behöver långtgående globala åtgärder. Under en lång tid har vi sagt och hört att det nu är dags att agera. Nu är det verkligen dags.

***

För diplomater behöver man knappast betona att världen också byggs med ord. Ett enda ord, uppriktigt, noggrant valt och uttalat i rätt tid, kan hela en inflammerad situation och föra människor samman igen.

Ord kan också användas för att skada och förstöra världen. Det har faktiskt stor betydelse hurdant språk vi använder. Historien visar hur onda ord bara sprider osämja, till och med hat. Hat, i sin tur, leder lätt till handlingar, till och med våld.

Nationell integritet och enighet är Finlands traditionella grundvalar. Styrkan i dem framgick också av vårt snabba och resoluta beslut att gå med i Nato. I denna tid är det allt viktigare att vårda och bygga upp vår enighet istället för att rasera den.

Frön till osämja blir sådda och får näring också från utanför våra nationella gränser. Finlands första och viktigaste försvarslinje finns fortfarande mellan finländarnas öron. Vi måste alla tillsammans se till att denna försvarslinje håller.

***

Även om det finns faror och svårigheter i vår tid är allt inte dåligt. Mycket är onekligen bättre nu än förr. Vi har dessutom allt vi behöver för att bygga en bättre värld.

Utrikespolitik handlar inte bara om hård säkerhet och tuffa positioner. En av diplomatins viktigaste uppgifter är att finna hoppfulla utsikter. Då finner man också ofta det kreativa element som förenar och för samman människor och nationer. Jag vill önska er styrka och framgång även i denna viktiga uppgift.