FFC, Akava och STTK: Betänkandet från arbetsgruppen för arbetsfredsfrågor är ensidigt och förbättrar inte arbetsfreden

Arbetsgruppen har berett de skrivningar i regeringsprogrammet som handlar om att begränsa politiska stridsåtgärder och sympatistrejker samt skärpa strejkböterna. I helheten ingår också påförandet av en personlig påföljdsavgift för arbetstagare som fortsätter en arbetskonflikt som domstolen har konstaterat vara olovlig.

FFC, Akava och STTK anser att det inte har varit fråga om balanserad lagberedning på trepartsbasis, som säkerställer att regleringen fungerar på arbetsplatserna. Löntagarsidans åsikter har knappt alls beaktats i betänkandets innehåll. Arbetsgivarsidans synpunkter har däremot lyhört beaktats och den politiska styrningen har också varit stark.

Regeringen motiverar inskränkningarna i strejkrätten med nordisk praxis. Regeringen har plockat enskilda aspekter från de andra nordiska länderna, men granskar inte arbetsmarknadsmodellerna som helhet.

Med den nordiska modellen avser man att parterna på arbetsmarknaden har kommit överens om eller på annat sätt har en gemensam syn på arbetsmarknadssystemets grundläggande strukturer. Statsmakten samarbetar med parterna på arbetsmarknaden och stöder det förhandlingssystem som baserar sig på avtal genom lagstiftning och samarbete med olika institutioner, såsom till exempel systemet för medling i arbetstvister. På det här sättet strävar man efter en hållbar och långsiktig utveckling på arbetsmarknaden.

Ekonomin förbättras inte för att man begränsar rätten till stridsåtgärder

Genom sina begränsningar av rätten till stridsåtgärder och skrivningar om förhandlingssystemet ingriper regeringen i arbetsmarknadssystemet på ett sätt som ytterligare försämrar förutsättningarna att nå samförstånd mellan parterna om arbetsmarknadssystemets grundläggande struktur.

Rätten till stridsåtgärder är en central del av arbetsmarknadssystemet. Det är en sista utväg för arbetstagarna att påverka förhandlingarna, om det inte går att nå en överenskommelse på något annat sätt. Att begränsa rätten till stridsåtgärder på det sätt som nu föreslås, försvagar kraftigt förhandlingsstyrkan för vissa branscher och försvagar därmed också anställningsvillkoren i de branscherna.

FFC, Akava och STTK betonar att begränsningarna av rätten att vidta stridsåtgärder inte ens påstås ha någon effekt på den offentliga ekonomin eller sysselsättningen. Inte heller därför går det att påvisa någon sakligt skäl till lagändringarna.

Det går inte att främja arbetsfreden bara genom att begränsa rätten till stridsåtgärder. Det bästa sättet att upprätthålla arbetsfred är genom att främja samarbete på företagsnivå, trygga rättvisa anställningsvillkor och främja förhandlingsbalansen i samband med lokala avtal. Sist och slutligen handlar det om förtroende. Att ändra arbetslagstiftningen på det sätt som står i regeringsprogrammet gör det inte lättare att bygga det förtroende som är centralt med tanke på arbetsfreden.