Republikens president Sauli Niinistös minnestal vid president Martti Ahtisaaris jordfästning i Helsingfors den 10 november 2023

Ärade fru Eeva Ahtisaari, herr Marko Ahtisaari,
bästa anhöriga och vänner till president Martti Ahtisaari,
bästa finländare

Ett storartat livsverk har fullbordats. Martti Oiva Kalevi Ahtisaari, Republiken Finlands tionde president, har gått hädan.

Martti Ahtisaari levde ett långt och mycket imponerande liv. Han var en stor finländare, belönad med Nobels fredspris. Han satte sin prägel på både nationell och internationell historia.

I alla sina handlingar stod människan i centrum. I var och en han mötte såg han en medmänniska. Även i de mest förhärdade bland dem såg han något gott som var värt att sträcka ut handen till. Något att bygga samhörighet och fred på. En orsak att outtröttligt arbeta för en bättre morgondag.

***

Martti Ahtisaari var väldigt lite politiker och väldigt mycket diplomat. I presidentvalet 1994 gjorde han en oväntad entré – en kandidat utan politisk erfarenhet valdes till en ledande roll på den politiska scenen.

Han försökte inte anpassa sig till seder och bruk inom politiken, vilket också ledde till kritik. Men inom kort började den politiska kulturen anpassa sig alltmer efter honom. Enligt en träffande beskrivning var han ”en man av låga hierarkier”.

Framgångsrikt ledarskap och framgångsrik diplomati ger inte rum för att gömma sig bakom uttalanden, lagparagrafer eller protokollära sedvänjor. De kräver personlighet. Och det hade Ahtisaari verkligen.

De som arbetat med honom har beskrivit honom som en lugn, tålmodig och varm person. En man som tog sig tid att stanna upp och lyssna. Men vid behov också en tuff och beslutsam förhandlare.

Många av er har säkert varit med om Marttis mästerliga förmåga att lindra nervositet eller blyghet hos dem som kom för att träffa honom. Ofta räckte det med att han inledde mötet med ett varmt: ”Hej, vad har du på hjärtat?”

***

Som evakuerad karelare beskrev Ahtisaari sig själv som en evig flykting. Den svåra upplevelsen fick honom att förstå hur sårbar vår vardag kan vara och hjälpte honom senare att sätta sig in i hur nödställda människor i konfliktområden har det.

Man skulle kunna tro att rotlösheten i hans barndom drev honom ut i världen. Det skulle han knappast själv ha varit överens om. Nyfikenheten och den oändliga energin i hans unga sinne tog honom ut i världen, men hans rötter var och förblev djupt rotade i den finska jorden.

Martti kände sitt hemland. Han hade bott på flera olika orter, vilket lärde honom att känna, minnas och uppskatta de olika formera av den finska identiteten. Vanliga finländare runt om i landet fick uppleva detta under hans många landskapsbesök. Och det blev en hel del av dem. ”Klart att jag kommer”, svarade han ofta på inbjudningar till olika delar av Finland.

President Ahtisaari inledde sin ämbetsperiod 1994 i dystra ekonomiska tider. Genast från början tog presidenten en framträdande roll i debatten och åtgärderna för att vända effekterna av recessionen och få ekonomin tillbaka på rätt spår. Målet var att främja fosterlandets sak, ett framgångsrikt Finland såväl i utrikesrelationerna som inom ekonomin.

I sitt installationstal efterlyste han rättskänsla i framtida beslut: ”Människovärdet bör lyftas fram som en resurs inom den nya samförståndspolitiken. Det är viktigt att se till att våra svårast drabbade medmänniskor inte förlorar sin tro på morgondagen.”

***

Martti Ahtisaari rönte stor internationell uppskattning. Det synligaste erkännandet var Nobelpriset, som tilldelades honom för hans enastående bidrag till freden. Som det framgår av de många hälsningar och kondoleanser från hela världen, har han också gjort ett bestående intryck på människor.

Uppskattningen var påtaglig, till exempel vid middagen i samband med EU-toppmötet i Florens 1996, som jag som novis fick vara med om. Samtidigt som de njöt av middagen talade statscheferna fritt om frågor som inte hade tagits upp under dagen. Så kom ett ögonblick då alla gafflar lades ned. Martti Ahtisaari fick ordet och stämningen vid bordet tätnade. Alla ville höra exakt vad han hade att säga.

För honom var fred ett ord för handling: en fråga om vilja. Det innebar en fullständig hängivenhet till arbetet, men också en utmaning till dem som hade makt att påverka. Budskapet till dem var: ”Det finns alltid intressen som främjas med krig. Därför kan de som har makt och inflytande också stoppa dem.”

Vid fredsmedling inledde Ahtisaari utan tvekan sammanträdena med att lätta på spänningarna med sitt lugn. Han lyssnade mer än han talade, styrde samtalet mot konfliktens kärna och avväpnade så småningom parterna i diskussionen.

Detta byggde på hans övertygelse om att det som människor har förstört kan människor också reparera. Som fredsmäklare var det viktigt för honom att alla som drabbats av krig skulle få komma till tals. Särskilt viktigt var det att värna om kvinnors och flickors ställning.

President Ahtisaaris arbete i Indonesien, Kosovo, Namibia och på andra håll har satt sin prägel på otaliga människors liv. Många av dem som mötte honom på hans resor runt om i världen har nu kommit hit från långväga håll för att hedra hans minne. Hans arbete har också inspirerat, och fortsätter att inspirera, flera generationer av finska diplomater. Hans exempel visade hur hårt arbete och stark övertygelse bär frukt. Det visade att inom diplomatin kan även ett litet land uppnå stora framgångar.

***

Slutligen, och framför allt, var Martti Ahtisaari en make och en far. För honom var inte heller detta en enkelriktad gata. Eeva och Marko, ni har färdats en lång väg tillsammans med Martti. Han lyfte vid flera tillfällen fram betydelsen av ert stöd. Er omsorg om honom efter hans insjuknande har varit rörande.

Eevas roll omfattade mycket mer än hennes uppdrag som diplomatfru. Ni gjorde ett fantastiskt arbete tillsammans. Under mitt statsbesök i Namibia i våras hörde jag upprepade gånger minnen av Eeva och Martti och vad de tillsammans gjorde och åstadkom.

***

I dag minns hela Finland och president Ahtisaaris vänner och kolleger runt om i världen honom och hans livsverk med djup respekt och tacksamhet och tar del i de anhörigas sorg.