Syresituationen har försämrats i insjöarna i de österbottniska landskapen under vintern

Insjöarnas syrereserver minskar under vinterns lopp, eftersom istäcket isolerar sjön från atmosfären och syreproducerande fotosyntes förekommer knappast alls. Syreförbrukningen fortsätter dock. Övergödning försämrar situationen, eftersom den avsevärt ökar mängden syreförbrukande organisk substans som samlas på vattendragets botten. I de reglerade sjöarna sänks vattenytan på vårvintern så att smältvattnen ska få plats i sjöarna och översvämningarna bli mindre. I grunda sjöar betyder det dock att vattenvolymen minskar avsevärt när vattenytan sänks.

I stora insjöar såsom Lappajärvi och Kuortaneenjärvi finns det rikligt med syre i det övre vattenskiktet under istäcket och syreproblemen begränsas till bottnen av djuphöljorna. Däremot i grundare sjöar sjunker syrehalten utöver i djuphöljorna också i det övre vattenskiktet. Situationen är sämst i grunda och övergödda insjöar och exempelvis i slutna vikar. Exempelvis i de små källsjöarna i Nurmonjoki å har syresituationen försämrats i stor utsträckning såsom även i Räyringinjärvi i Vetil och Evijärvis insjövikar. I Kuorasjärvi har syresituationen i vattenytan senast varit så dålig år 2002. Ytan i de konstgjorda insjöarna har sänkts mer än vanligt på grund av beredskapen för översvämningar, vilket å sin sina ökar risken för syreproblem. Syresituationen i exempelvis Kalajärvi och Kyrkösjärvi har dock ännu varit tämligen god. Nu förekommer syreproblem också i tämligen naturliga sjöar såsom Salamajärvi i Perho.

Syrebristen orsakar intern belastning, dvs. fosfor frigörs ur bottensedimentet och löses upp i vattnet. De synligaste resultaten är dock fiskdöd. NTM-centralen har fått meddelande om fiskdöd i Kortesjärvi i Kauhava och Kuotesjärvi i Alavus. Bland fiskarterna kräver laxfisk såsom sik, öring och siklöja mest syre. De uthålligaste arterna är mörtbesläktade fiskarter.

Syreproblem kan förekomma utöver i sjöarna också i grunda, tillslutna havsvikar och i flador. Syrebrist kan också förekomma i långsamt strömmande eller i vattenfattiga diken och åar som belastas av avloppsvatten. Arter som trivs i strömmande vatten är särskilt känsliga när syret minskar, eftersom de har anpassat sig till syrerika förhållanden.