När begränsningen av strejkrätten påskyndas, är det en smäll på fackets fingrar

Under våren har diskussioner förts om rätten att strejka och huruvida regeringen påskyndar lagstiftningen om begränsandet eller inte. Utskottsbehandlingen tydde på brådska. 

Till slut drog beslutet ändå ut på tiden och man trodde att lagen träder i kraft i juli.  
Tisdagen den 14. maj meddelade arbetsminister Arto Satonen emellertid, att lagen behandlas av statsrådet på torsdag med presidentföredragningen på fredag. Lagen trädde i kraft i dag den 18. maj. Inga politiska stridsåtgärder förelåg och därför överraskade brådskan. 

– Frågan är, om tidpunkten tyder på att regeringen Orpo-Purra har reagerat på FFC:s kommentar på måndag. FFC:s arbetsmarknadschef Rami Lindström påminner om att FFC då sade, att tröskeln för ett deltagande i förhandlingar om exportmodellen har stigit.  

Lindström anser att det är oroväckande att man övergår från ett eftertänksamt och balanserat lagstiftningsarbete till att jäkta. I synnerhet om motiveringen är att hämnas för att organisationen inte är villig att förhandla i ett läge där förhandlingar inte kan leda till någon form av förbättring av medlemmarnas situation. 

– Det väcker tanken att regeringen på alla vis försöker pressa FFC och medlemsförbunden att förhandla om arbetsmarknadsmodellen. 

FFC påminner om att stridsåtgärderna avbröts för att regeringen, utan strejkpåtryckning, ville diskutera lagarna som försämrar löntagarens ställning. Istället för förhandlingar, blev lagen alltså tidigarelagd. 

– På längre sikt har det ingen större betydelse, om lagen som begränsar strejkrätten träder i kraft i maj eller juli, men det visar hur våldsamt regeringen angriper löntagarna och strävar efter att ingripa i fackets fria förhandlingsrätt – trots att man påstår motsatsen. 

Reformen av arbetsfredslagen begränsar de politiska strejkernas längd till 24 timmar, försvårar fackförbundens tillgripande av sympatistrejker dvs. stödåtgärder för andra fackförbund och höjer strejkboten.  

I varje skede har regeringen betonat, att begränsningen av strejkrätten inte riktar sig mot stridsåtgärder där det gäller förbättrandet av de egna arbetsvillkoren. I praktiken påverkar begränsandet av rätten att sympatistrejka också vissa branschers förutsättningar att påverka de egna arbetsvillkoren.