Annika Åman skriver kvinnohistoria

Först var det en pjäs som blev en bok och sedan en pjäs till som blev en ny bok. Hur länge har du levt med kvinnorna på Oravais textilfabrik?

Jag har levt med de här människorna och fabrikens historia i femton års tid, ända sedan år 2009, då jag hittade boken Masunaran i vår bokhylla. Den var grå och tunn och anspråkslös, men en otrolig guldgruva för en pjäsförfattare!

Masunaran är dialekt för de människor som bodde på Masunin i Oravais, som fabriksområdet kallas än idag, eftersom det i tiderna fanns en masugn där i anslutning till Kimo Bruk. Boken innehöll intervjuer med fabriksarbetare om minnen från 1920- och 30-talet. Där fanns också Elise Kullas dikt Lumpänglar, som gav mig titeln till pjäsen. 

Det märks att du gjort ett gediget historiskt forskningsarbete. Första boken Lumpänglar täckte åren 1926-1932 och andra delen Utbryterskan handlar om åren 1933-1944. Hur har du gått till väga?

Oravais Teater har som tradition att lyfta fram lokalhistorien i sina pjäser, men ingen hade lyft fram textilfabriken och lumpänglarnas livsöden. Som uppvuxen 500 meter från Oravais fabrik kände jag att detta var mitt kall. 1920- och 30-talet är ju en väldigt turbulent tid i Finlands historia, men en tacksam tid för en dramatiker att placera handlingen i. Jag har alltid haft ett stort intresse för historia – framför allt människors historier och livsöden. Jag intervjuade själv gamla ”masunare” och försjönk i böcker, avhandlingar och arkiv.

Hur mycket av fabriksmiljön finns bevarad i Oravais?

Tyvärr finns väldigt lite av den autentiska miljön bevarad. Platsen har förändrats mycket sedan jag var barn på 90-talet, då vi lekte i de gamla bostadskasernerna. Många hus revs eller brann upp under oklara omständigheter, det finns bara ett fåtal kvar och de fungerar idag som flyktingförläggningens bostadshus. Men det är ändå industri, export och fabriksarbetare som stämplar in och ut på området: Sandpapperjätten Mirka och förpackningsföretaget Orapac verkar idag i de gamla fabrikslokalerna.

Tack vare Facebook-sidan Oravais fabrik och gamla fotografier kan man ändå göra en tidsresa och se bilder av byggnader och arbetare från de många olika avdelningarna – rekommenderas varmt!

Har du träffat läsare som levat i bokens tid eller haft förmödrar som gjort det?

Överallt där jag rör mig och pratar om Lumpänglar stöter jag på folk som har minnen från eller kopplingar till Oravais fabrik, både i Finland och Sverige. Det var ju en enorm industri. Under den ca hundraåriga epoken med start i slutet av 1800-talet är det ju tusen och åter tusentals människor som arbetat på fabriken. ”Min mommo/fammo var en lumpängel”, är en replik som jag ofta hör. Och folk berikar mig hela tiden med nya historier som jag kan ha nytta av. 

Utbryterskan tar slut år 1944. Hur ser framtiden ut, får vi veta hur det går för Alma, hennes dotter Saga och de andra kvinnorna? 

Ännu finns det mycket att berätta om Oravais fabrik, bl.a. utbröt det en stor strejk på fabriken år 1953, vilket resulterade i att många arbetare fick sparken eller valde att säga upp sig. Många flyttade då också till Sverige för att aldrig återvända. Tiden är kanske mogen att skildra den här inflammerade konflikten nu, både som en tredje pjäs och en tredje bok.

Jag är också väldigt intresserad av det efterkrigstida Finland. Det finns mycket forskning om hur kriget går i arv i generationer. Berättelsen måste nog fortsätta.

Annika Åman är född 1986, uppvuxen i Oravais och bosatt i Vasa. Hon har studerat teater och drama och arbetar som en av de konstnärliga ledarna för teatergruppen Unga Scenkompaniet.
Åmans pjäser om fabrikskvinnorna inom textilindustrin i Oravais under 1900-talets första hälft – de så kallade lumpänglarna – blev stora succéer på sommarteatern Oravais Teater och sågs av ca 20 000 personer.

Utbryterskan har recensionsdag 5.11. PDF fås på begäran.