Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken: Det krävs en mer konsekvent politik för att bromsa den offentliga skuldsättningen

Den fortsatta ökningen av skuldsättningen beror på konjunkturen, men även på politiska val

Den ekonomiska utvecklingen i Finland har varit svag under den nuvarande regeringsperioden. Bakgrunden till det svaga konjunkturläget är särskilt att bostadsbyggandet har minskat avsevärt. År 2025 bromsades den ekonomiska tillväxten även av att hushållens sparkvot ökade och finanspolitiken stramades åt. 

Det svaga konjunkturläget är en av orsakerna till att den offentliga skulden fortsätter att öka trots regeringens anpassningsåtgärder. De positiva effekterna av nedskärningarna i den sociala tryggheten och av personalminskningarna inom den offentliga sektorn, till exempel i syfte att öka arbetsutbudet, kan realiseras fullt ut först när konjunkturen förbättras betydligt. 

En annan orsak till att skuldsättningen fortsätter är att regeringens politik inte i alla avseenden stöder minskningen av skuldsättningen. Regeringen sänker även skatter som inte är särskilt skadliga för den totala produktionen och lämnar å andra sidan pensionsförmånerna nästan helt utanför nedskärningarna i den sociala tryggheten.

Inte alla skattelättnader bidrar effektivt till att öka förvärvsarbete eller investeringar

Vid regeringens halvtidsöversyn våren 2025 lättade regeringen något på inkomstbeskattningen av låginkomsttagare och medelinkomsttagare, sänkte betydligt den högsta marginalskattesatsen för personer med högst inkomst och beslutade att sänka samfundsskatten med två procentenheter 2027. Trots att regeringen även beslutade om vissa skattehöjningar, bidrar besluten totalt sett betydligt till att lätta på beskattningen.

Regeringen motiverar skattelättnaderna med att regeringen vill stärka incitamenten till arbete och förbättra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Särskilt kan sänkningen av den högsta marginalskatten motiveras med ett sådant mål. Sänkningen av samfundsskatten kan också vara rationell med tanke på ökningen av den totala produktionen. 

Totalt sett är de fattade skattebesluten inte särskilt konsekventa, eftersom regeringen även sänker skatter som är mindre skadliga för sysselsättningen och investeringar. Med tanke på de offentliga finanserna hade det även varit motiverat att genomföra fler skattehöjningar, till exempel genom att reformera beskattningen av dividender från onoterade företag eller genom att skära ner de företagsstöd som beviljas i form av skattelättnader. 

Pensionsreformen bidrar inte till att bromsa skuldsättningen 

Regeringen har överlämnat ett preliminärt förslag till pensionsreform. Målet för reformen är att stärka den offentliga ekonomin, särskilt genom att öka pensionsfondernas avkastning genom att höja andelen aktieinvesteringar och andra investeringar med högre risk. Större avkastningar på investeringar skulle på lång sikt kunna möjliggöra en sänkning av arbetspensionsavgiften jämfört med en situation utan reform. Dessutom skulle de kunna ge möjlighet att skärpa annan beskattning utan att den totala skattesatsen stiger. 

Vårt lagstadgade och delvis fonderade pensionssystem gör det möjligt att fördela riskerna med investeringsavkastning även mellan olika generationer, vilket kan motivera en större risktagning.  I reformen avtalades däremot inga regler som skulle fastställa hur de ökade investeringsriskerna fördelas mellan arbetstagare, pensionärer och olika generationer. 

Reformen ska endast skära ner pensionsförmånerna i situationer där konsumentpriserna stiger snabbare än lönerna under en längre tid. Därför möjliggör reformen varken en sänkning av arbetspensionsavgiften eller andra socialförsäkringsavgifter under de närmaste åren. Den bidrar inte heller till att vända den offentliga skuldsättningen nedåt inom den tidsram som krävs i EU:s finanspolitiska regler. 

Dessutom kräver en konsekvent utveckling av den sociala tryggheten en kritisk översyn av pensionsförmånerna vid sidan av andra förmåner. För många arbetslösa skulle till exempel slopandet av pensionstillväxten för inkomstrelaterade arbetslöshetsperioder ha varit ett mindre skadligt alternativ än de genomförda nedskärningarna i förmånerna.

Fördelningen av medel mellan välfärdsområdena bör bygga på en enklare modell än vad den nuvarande är

Välfärdsområdenas ekonomi vände 2025 och uppvisade totalt sett ett litet överskott, men områdenas ekonomiska läge har utvecklats i olika riktningar. 

En faktor som kan förklara utvecklingen är att rutinerna för att registrera prevalensdata, som påverkar finansieringen av välfärdsområdena, och omfattningen av data varierar mellan olika områden. Detta gör att det är svårare att fördela finansiering efter det verkliga servicebehovet, och ökar osäkerheten kring finansieringen av områdena. Finansiering som bygger på diagnosuppgifter skapar dessutom ett ekonomiskt incitament att registrera vissa typer av diagnoser för ofta och å andra sidan att spara på de förebyggande tjänsterna.

En del av dessa problem kan lösas genom att prevalensdata inte används vid fördelningen av medel mellan områdena. Trots att prevalensdata förutspår behovet av tjänster på individnivå, verkar de inte vara särskilt användbara när det gäller att bedöma behovet av tjänster på områdesnivå. Det områdesspecifika servicebehovet kan beräknas enklare utifrån befolkningsstrukturen och vissa socioekonomiska faktorer.

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politikens rapport 2025 publicerades på finska den 2 februari 2026. En engelsk version av rapporten publiceras i mars 2026.