Syns förändringarna i utkomstskyddet för arbetslösa i hälso- och sjukvårdskostnaderna?

När vi talar om utkomstskydd för arbetslösa handlar det ofta om sysselsättning, motivation för att söka arbete och förmånsutgifter. Vi talar mer sällan om hälso- och sjukvården, trots att de här två systemen är tätt knutna till varandra. Arbetslöshet påverkar hälsan negativt, och hälsan påverkar i sin tur möjligheten till sysselsättning.  Förändringar i utkomstskyddet för arbetslösa kan således också påverka användningen av hälso- och sjukvårdstjänster. De förväntade besparingarna kan visa sig skenbara om människor dröjer med att söka vård på grund av försämrad ekonomi eller stress, vilket i sin tur förvärrar hälsoproblemen.  Om vi vill förstå hur förändringar i den sociala tryggheten påverkar välbefinnande och de offentliga utgifterna, är det bra att också titta på utkomstskyddet för arbetslösa och sjukvårdskostnader samtidigt. 

Varför betrakta utkomstskyddet för arbetslösa som en del av hälso- och sjukvården? 

Omfattande tvärvetenskaplig forskning visar att arbetslöshet ökar hälsorisker, både vad gäller den mentala och den fysiska hälsan. Detta är inte bara en fråga om individens välbefinnande, eftersom hälsan hos personer i arbetsför ålder också har en direkt inverkan på de offentliga finanserna. Kostnaderna återspeglas både i utkomstskyddet för arbetslösa och i utgifterna för hälso- och sjukvården, som i de nordiska länderna till stor del finansieras via skattemedel. 

Dessutom är hälso- och sjukvården kraftigt subventionerad i Finland och Sverige. I Sverige täckte exempelvis patientavgifterna endast en procent av den totala kostnaden för den specialiserade sjukvården år 2016 (OECD 2019). Detta innebär att även om den patientavgift som betalas av individen är liten, kan kostnaderna för den offentliga sektorn förändras avsevärt om användningen av hälso- och sjukvården ökar eller minskar. Det är därför viktigt att undersöka om nivån på utkomstskyddet för arbetslösa också styr efterfrågan på hälso- och sjukvården i praktiken. 

Vad säger den senaste forskningen? 

Jag undersökte dessa frågor i min forskning som bygger på omfattande svenska register (Päällysaho 2026). Materialet omfattade cirka 340 000 arbetslöshetsperioder från 2007–2014, vilka jag kombinerade med kostnadsdata för sjukhusvård, specialiserad sjukvård och receptbelagda läkemedel.  

I min forskning använder jag taket för den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen i Sverige och jämför personer strax ovanför och strax under denna gräns med hjälp av ett upplägg baserat på Regression Kink Design. Eftersom dessa individer i övrigt är mycket lika varandra gör upplägget att effekten av en förändrad förmånsnivå kan isoleras från andra faktorer som påverkar användningen av hälso- och sjukvården. Metoden är särskilt lämplig för att utvärdera effekterna av små politiska förändringar – just sådana som i praktiken oftast genomförs. 

Resultaten var konsekventa och precisa: små förändringar i nivån för den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen påverkade inte användningen av hälso- och sjukvården – varken sjukhustjänster, läkemedel eller den specialiserade sjukvården. Effekter syntes inte heller i någon befolkningsgrupp – varken bland unga eller gamla, män eller kvinnor, personer som bor ensamma eller tillsammans med någon, eller bland personer med psykiska diagnoser eller kroniska sjukdomar. Det är dock viktigt att notera att utformningen av undersökningen inte visar vad som skulle ske vid en större reform, där den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen skulle förändras avsevärt. 

Svenskt material visar inget samband – varför ändå undersöka? 

I den nordiska välfärdsmodellen påverkas tillgången till vård inte direkt av den ekonomiska situationen. När hälso- och sjukvården är kraftigt subventionerad och egenavgifterna är låga, påverkar små förändringar i arbetslöshetsersättningens nivå knappast användningen av hälso- och sjukvården. Därför syns effekterna inte i det svenska materialet. 

Trots detta understryker denna iakttagelse vikten av forskning. Det går inte att bedöma effekterna av arbetslöshetsersättningen på de offentliga finanserna enbart utifrån arbetsmarknadseffekter eller förmånsutgifter, eftersom hälsa, och därmed hälso- och sjukvårdsutgifter, utgör en viktig men ofta osynlig del av helheten. När strukturerna för social trygghet eller hälso- och sjukvården ändras, kan samverkan mellan systemen vara betydande. 

Samband i andra länder mellan utkomstskyddet för arbetslösa och användning av hälso- och sjukvården

Internationell forskning ger dock andra resultat. I USA och Österrike har man kunnat konstatera att nivån på den sociala tryggheten påverkar användningen av hälso- och sjukvårdstjänster, förbrukningen av läkemedel och till och med dödligheten. I dessa länder är kostnadsansvaret för hälso- och sjukvården organiserat på ett annat sätt, så att även små förändringar har en mer direkt inverkan på sökandet av vård. Detta understryker att resultaten är systemberoende, inte allmängiltiga. 

Finland har bättre förutsättningar för den här typen av forskning än andra länder. Omfattande registermaterial gör det möjligt att mer exakt och tillförlitligt än i många andra länder, följa upp hur hälso- och sjukvården och systemet för social trygghet samverkar. Det svenska materialet inkluderade exempelvis inte besök hos primärvården, som utgör en stor del av de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården. Det högklassiga registermaterialet är en tillgång som bör utnyttjas i beslutsfattandet i Finland. 

På väg mot ett mer heltäckande beslutsfattande 

Om vi vill förstå konsekvenserna av reformen av den sociala tryggheten på ett övergripande sätt, är det viktigt att analysera den sociala tryggheten och hälso- och sjukvården tillsammans. De bildar en helhet, där kostnader och effekterna på välbefinnandet uppstår genom att systemen samverkar. Effekterna är systemberoende, och Finlands politik kan inte baseras enbart på litteraturöversikter från internationell forskning. Vi har utmärkta registermaterial och möjligheten att basera beslutsfattande på verklig information istället för på antaganden.