Domstolarna behandlar och avgör ostridiga fordringsmål i enlighet med lagen

I artiklarna behandlades särskilt konsumentkrediter som behandlas i ett så kallat summariskt förfarande. Med ett summariskt tvistemål avses ett skriftligt förfarande som i första hand är avsett för ostridiga mål, såsom obetalda fakturor och konsumentkrediter. Ett mål kan inledas med en mer begränsad stämningsansökan och det är inte nödvändigt att bifoga bevisning.

Tingsrätten prövar på tjänstens vägnar målet på grundval av det material som lämnats in till den och tillämpar den lagstiftning som är i kraft vid den aktuella tidpunkten i sitt avgörande. EU:s tvingande lagstiftning är därmed inte en "linjefråga" utan en del av Finlands lagstiftning som tingsrätterna tillämpar. Tingsrätten beaktar de tvingande bestämmelser som skyddar konsumenten även när konsumenten inte själv åberopar dem. Om de tvingande bestämmelserna inte har följts kan tingsrätten avslå borgenärens krav helt eller delvis utan att konsumenten själv har motsatt sig dem.

Regleringen av konsumentkrediter har ändrats flera gånger under årens lopp. Domstolen måste bedöma varje mål utifrån den lagstiftning och det avtalet som ska tillämpas på målet. Därför beskriver till exempel påståendet att konsumenten alltid endast skulle behöva betala tillbaka själva lånebeloppet till följd av ett oskäligt villkor, inte nödvändigtvis fakta.

Summariska fordringsmål behandlas i domstolarna årligen i mycket stort antal, cirka 400 000–500 000 stycken. Deras behandling är centraliserad till nio tingsrätter bland annat för att främja kompetens och enhetlighet i rättspraxis. Praxis utvecklas också genom domar- och sekreterarnätverk, utbildning och gemensamma tillvägagångssätt. Personalen som deltar i handläggningen av summariska mål består av proffs som är insatta i sina uppgifter, vars kompetens är en central del av en korrekt och smidig handläggning av mål.

Det stora antalet mål befriar inte domstolarna från skyldigheten att pröva de frågor som lagen kräver på eget initiativ. Enskilda fel eller behovet av systemutveckling ger dock inte grund för påståendet att finska domstolar systematiskt skulle underlåta att följa EU-rätten eller tvingande konsumentskyddslagstiftning.

Förhandstillsyn av avtalsvillkor eller marknadsföring hör inte till de allmänna domstolarnas ansvarsområde. Marknadsföring och företagens förfaranden i kundrelationer övervakas ur konsumentskyddets perspektiv av konsumentombudsmannen. Tingsrätterna å sin sida avgör de tvister mellan konsumenter och näringsidkare som väckts vid tingsrätterna. Marknadsdomstolen kan å sin sida bland annat förbjuda en näringsidkare att fortsätta eller återuppta ett förfarande som strider mot konsumentskyddslagen och förplikta näringsidkaren att utföra en rättelse av marknadsföringsåtgärden.

I HS-artiklar jämförs konsumentens rättegångsavgift på 610 euro med kreditföretagets avgift på 70 euro. Avgiftens storlek bestäms dock inte utifrån om käranden är en konsument eller ett företag, utan utifrån vilket förfarande målet behandlas i. Rättegångsavgifterna för vanliga tvistemål och summariska tvistemål är olika oavsett vem som väcker målet. Det handlar alltså inte om att rättssystemet skulle ta ut 610 euro för samma rättsskydd från en skuldsatt konsument och 70 euro från ett kreditföretag.

I Finland har det funnits lagstiftning som möjliggör grupptalan sedan 2007, även om systemet skiljer sig från motsvarande system i andra nordiska länder. Det bör också noteras att högsta domstolen redan har meddelat flera prejudikat relaterade till konsumentkrediter, bland annat domarna HD 2015:60, HD 2024:58 och HD 2024:59. Även påståendet att tingsrätterna inte skulle ha "velat överföra" mål till högsta domstolen för prövning, behöver förtydligas. Tingsrätten beslutar inte i den normala överklagandeordningen om ett mål får prövas i högsta domstolen. Det handlar alltid om en särskilt reglerad procedur och dess förutsättningar i lagen.

I den offentliga debatten får och bör domstolarnas verksamhet bedömas kritiskt. De allvarliga påståendena om rättssystemets laglighet som framförs i artiklarna bör dock baseras på exakta och korrekta uppgifter.

Det är en annan sak att konstatera att fel kan inträffa när det handlar om ett mycket stort antal mål, än att påstå att domstolarna inte följer sin lagstadgade skyldighet. Domstolarnas uppgift är att utöva dömande makt oberoende och opartiskt. Utgångspunkten för det finska rättssystemet är inte att ta ställning för förvaltningen, företag eller enskilda parter.