Gips kunde minska jordbrukets fosforbelastning i stora delar av Östersjöområdet

Fosfor som transporteras från jordbruket till vattendragen bidrar till övergödningen av Östersjön. Inom GYPREG-projektet (2023–2026), som leds av Finlands miljöcentral, undersöktes om gipsbehandling av åkermark, som redan används på det finländska fastlandet, också kunde användas på Åland, i Sverige, Lettland, Litauen och Polen.

Fält- och laboratorieförsök i de olika projektländerna gav lovande resultat. I laboratorieförsök vid Finlands miljöcentral minskade gips fosforläckaget från jordprover från samtliga partnerländer.

Gips, det vill säga kalciumsulfat, hjälper till att binda fosfor i marken. Samtidigt förbättrar det åkermarkens aggregatstruktur och minskar erosionen. Behandlingen minskar därmed transporten av både partikelbunden och löst fosfor från åkrarna till vattendragen.

”Gips löser inte alla problem, men det är kostnadseffektivt och lämpar sig för stora åkerarealer. Med hjälp av gips får vi mer tid att minska halten lättlöslig fosfor i åkermarken”, säger GYPREG-projektets projektledare Petri Ekholm vid Finlands miljöcentral.

Erfarenheterna från Finland kan utnyttjas i andra delar av Östersjöområdet

I Fastlands-Finland är gipsbehandling redan en etablerad metod för att minska jordbrukets belastning på vattendragen. Gips har spridits på omkring 90 000 hektar åkermark, och behandlingen har i genomsnitt minskat fosforbelastningen från dessa åkrar till vattendragen med omkring hälften. Tillgången på gips är god i Finland, eftersom mer än en miljon ton gips per år uppstår som biprodukt vid Yaras produktion av fosforsyra i Siilinjärvi.

I de övriga länderna som deltar i GYPREG-projektet är metoden fortfarande relativt okänd.

Enligt projektets uppskattning finns det sammanlagt cirka 5,2 miljoner hektar lerjordar i Finland, Sverige, Lettland, Litauen och Polen där gipsbehandling teoretiskt skulle kunna tillämpas. I praktiken skulle den behandlingsbara arealen vara mindre.

Om 30 procent av de lerjordar som lämpar sig för metoden behandlades med gips skulle fosforbelastningen på Östersjön enligt uppskattningen minska med 350 ton per år.

”Det skulle vara en enorm förbättring, särskilt eftersom en betydande del av effekten skulle minska belastningen på Östersjöns huvudbassäng”, säger Markku Ollikainen, professor emeritus i miljöekonomi vid Helsingfors universitet.

Metoden lämpar sig dock inte för alla åkrar. Gips rekommenderas till exempel inte på åkrar vars avrinningsvatten rinner ut i sjöar. Sulfatet i gips kan under vissa förhållanden öka frigörelsen av näringsämnen från sjöbottnen.

Jordbrukarna behöver lokal kunskap, rådgivning och ekonomiskt stöd

På Åland spreds gips på 272 hektar åkermark i en insats som organiserades av John Nurminens Stiftelse. Behandlingen minskade mängden fosfor som läckte från åkrarna. Den tvååriga försöksperioden gav dock ännu inte svar på jordbrukarnas frågor om metodens långsiktiga effekter på skörden och marken.

Många jordbrukare var beredda att överväga att använda gips, men efterfrågade lokala forskningsresultat, praktiska erfarenheter och exempel från andra jordbrukare. Förutom miljönyttan påverkas införandet av hur behandlingen kan ordnas på gården, oro för markens bördighet och tillgången till ekonomiskt stöd.

Försök i Sverige, Polen och Litauen visade också att gips skulle kunna minska fosforbelastningen från jordbruket.

I Polen finns omkring tre miljoner hektar åkermark som potentiellt lämpar sig för behandlingen, men variationerna i gårdsstorlek försvårar ett storskaligt införande. Organisationen Race For The Baltic har främjat metoden i Sverige och Polen.

I Litauen skulle gips kunna minska fosforläckaget och bidra till att bevara markens begränsade fosforresurser så att de förblir tillgängliga för växterna. På sura åkrar skulle en blandning av gips och kalk kunna vara ett alternativ.

Ett bredare införande kräver långsiktig finansiering och fungerande logistik

Priset på gips, tillgången och transportlogistiken är avgörande för var metoden kan användas kostnadseffektivt.

”Kostnaden per kilo fosfor som avlägsnas är med gipsbehandling ungefär hälften så stor som vid en utvidgning av de nuvarande skyddszonerna, eftersom skyddszoner samtidigt minskar den odlade arealen”, säger Ollikainen.

Den främsta nyttan med gipsbehandling är att förbättra vattendragens tillstånd, medan den direkta nyttan för jordbrukaren är liten. Enligt Ollikainen bör det offentliga stödet därför också täcka de kostnader som införandet medför för jordbrukaren, till exempel den arbetstid som går åt till att ta i bruk gipsbehandlingen.

Enligt projektets uppskattning skulle det kosta omkring 195 miljoner euro per år under en femårsperiod att genomföra gipsbehandling på 30 procent av de åkerarealer i projektländerna som lämpar sig för metoden. Uppskattningen inkluderar ersättning för den genomsnittliga arbetstid som jordbrukarna lägger ned.

De landsspecifika policyrekommendationer som utarbetats inom projektet betonar, utöver behovet av lokal forskningsdata, tydliga rutiner och regler för gipskvalitet, långsiktig finansiering samt fungerande logistik för upphandling och spridning.

Erfarenheterna från Finland visar att gipsbehandling kan minska jordbrukets fosforbelastning. Resultaten från GYPREG-projektet ger en grund för en bredare användning av metoden i Östersjöområdet. Åtgärder i flera kuststater skulle kunna minska fosforbelastningen i större omfattning än insatser i ett enskilt land och bidra till att uppnå en god ekologisk status i Östersjön.

Projektets slutseminarium ordnas i Helsingfors och online den 28 oktober. GYPREG-projektet har finansierats av EU:s Interreg-fond för regional utveckling.