Borgenärsbolaget hade rätt till dröjsmålsräntor och ersättningar för indrivningskostnader

En bokhandel har skaffat böcker och annat material med anknytning till bokhandelsverksamheten från borgenärsbolaget, som var kärande i målet. Borgenärsbolaget hade fakturerat bokhandeln genom att skicka en separat räkning i varje enskilt fall. Parterna hade sedan 2009 iakttagit en sådan praxis att bokhandeln hade kunnat betala borgenärsbolagets räkningar senast en månad efter förfallodagen utan dröjsmålspåföljder.

Borgenärsbolaget krävde i sitt käromål i maj 2018 att bokhandeln och dess ansvariga bolagsman åläggs att betala dröjsmålsränta och indrivningskostnader för de räkningar som förfallit och betalats för sent mellan april 2015 och februari 2018. Bokhandeln och bolagsmannen åberopade att på grund av den praxis som pågått i åratal och blivit etablerad hade det uppstått åtminstone en s.k. tyst överenskommelse mellan parterna om att bokhandeln hade kunnat betala räkningarna inom en skälig tid efter förfallodagen utan dröjsmålspåföljder. Mellan parterna hade det sålunda också uppstått en överenskommelse om att borgenärsbolaget inte hade rätt till standardersättning för indrivningskostnader enligt lagen om indrivning av fordringar.

Högsta domstolen begärde förhandsutlåtande av Europeiska unionens domstol om tolkningen av direktivet om sena betalningar. Efter att ha fått förhandsavgörandet konstaterade HD att den etablerade praxisen hade blivit bindande för parterna redan innan de enskilda beställningar som käromålet gällde hade gjorts. I ärendet kunde det således inte anses att borgenärsbolaget mera skulle ha haft frihet att välja huruvida man börjar kräva dröjsmålspåföljder genast när betalningen är försenad eller avstår man från dem, när betalningen av en räkning som grundar sig på en enskild beställning försenas. Därför kunde avståendet från dröjsmålspåföljder inte betraktas som frivilligt på det sätt som förutsattes i EU-domstolens förhandsavgörande.

Högsta domstolen ansåg att parternas praxis beträffande dröjsmålspåföljder var jämförbar med ett sådant avtalsvillkor med stöd av vilket borgenären inte har rätt till dröjsmålsränta eller standardersättning för indrivningskostnader. Således var parternas avtalspraxis utan verkan med stöd av de tvingande bestämmelserna i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal. Borgenärsbolaget hade således rätt till de dröjsmålsräntor och standardersättningar för indrivningskostnader som det yrkat på i käromålet.