– Det visade sig redan före coronapandemin att den nuvarande ansökningstiden på tre månader och maximibeloppet på 15 200 euro inte är tillräckliga, men den ekonomiska situation som har orsakats av pandemin och begränsningarna framhäver ytterligare vikten av att omedelbart utveckla lönegarantin, betonar Heli Puura som är direktör för FFC:s avdelning för anställningsvillkor.

Coronapandemin och de begränsningar som pandemin har lett till har försvagat ekonomin och lönebetalningsförmågan för många företag. På många arbetsplatser kanske arbetstagarna är flexibla gällande löneutbetalningen, för att på det sättet hjälpa sin arbetsgivare och bevara sitt eget jobb.

– Det här är riskabelt. Arbetstagaren kan bli helt utan lön, eller så kan löneutbetalningen fördröjas märkbart. Det är få av oss som har sådana besparingar att de kan vänta länge på sin lön, för att inte tala om att lönen helt uteblir.

I fall där företag blir betalningsoförmögna är det viktigt att arbetstagarna har rätt att få sina lönefordringar till fullt belopp från lönegarantin. Maximibeloppet inom lönegarantin har inte höjts på åratal och släpar efter löneutvecklingen.

– Ansökningstiden på tre månader från det att fordran har förfallit till betalning är för kort, och många arbetstagare känner inte heller till den här tidsfristen. I praktiken leder det till att lönefordringar går förlorade, påpekar Heli Puura.

Också processerna och resurserna inom lönegarantin måste förbättras så att handläggningstiderna är skäliga. Lönegarantins nuvarande genomsnittliga handläggningstid på sex månader är för lång. Det finns också en risk för att arbetstagarna blir tvungna att vänta allt längre på sina lönefordringar om antalet fall där företag blir betalningsoförmögna ökar.

– Coronapandemin och de begränsningar som pandemin har orsakat har lett till betydande ekonomiska svårigheter för många företag – men också för deras arbetstagare. Och situationen är inte över än. Nu är det viktigt och hög tid att genomföra de nödvändiga förändringarna inom lönegarantin.