– Framgångsreceptet för den finländska arbetsmarknaden har varit en pragmatisk inställning, och den här pragmatismen skulle nu verkligen behövas från arbetsgivarnas sida. Arbetsgivarna har av ideologiska skäl målat in sig i ett hörn och driver landet mot omfattande störningar på arbetsmarknaden, säger FFC:s ordförande Jarkko Eloranta.

FFC:s styrelse anser att situationen är oroväckande och sannolikheten för att krisen ska utvidgas ökar på grund av att arbetsgivarna har fastnat i gamla hjulspår.

– De stora utmaningarna som arbets- och näringslivet står inför handlar om helt andra frågor än en konstgjord, till hälften förverkligad förlängning av arbetstiden. De här utmaningarna måste vi ta oss an tillsammans. Det är ett stort misstag av arbetsgivarna att haka upp sig på detaljer, varnar Eloranta.

FFC:s styrelse anser att det är bra att Industrifacket och Teknologiindustrin åstadkom en spelöppning på arbetsmarknaden. Parterna avtalade om måttfulla löneökningar och slopade förlängningen av arbetstiden som skapade friktion under förhandlingarna. I offentliga bedömningar har det konstaterats att spelöppningen på arbetsmarknaden inte försvagar Finlands kostnadskonkurrenskraft i relation till de viktigaste konkurrentländerna.

Hittills har i synnerhet arbetsgivarsidan ansett att exportsektorns spelöppning stakar ut vägen och fungerar som modell för övriga avtalsbranscher. Nu har arbetsgivarna avstått från den princip som de själva har marknadsfört. I stället klamrar de sig fast vid att de extra arbetstimmarna från konkurrenskraftsavtalet har skrivits in i kollektivavtalen på olika sätt, och hur de här timmarna påverkar konkurrenskraften. Båda motiveringarna haltar.

– Som centralorganisation har vi redan tidigare konstaterat att varje förbund kan avtala om att avskaffa arbetstidsförlängningen på sitt eget sätt. Det går säkert att hitta modeller och förfaringssätt om arbetsgivarsidan bara att villig att lösa frågan, konstaterar Eloranta.

FFC:s styrelse påpekar dessutom att man i diskussionen om konkurrenskraftsavtalet endast talar om arbetstidsförlängningen som genomfördes utan ersättning. I konkurrenskraftsavtalet kom man också överens om att överföra en betydande del av arbetsgivarens bikostnader till att betalas av arbetstagarna. Den här förändringen förblir i kraft.

– Överföringen av bikostnaderna var, och är fortfarande, en handräckning i miljardklassen åt företagen. I gengäld hoppades vi att företagen skulle göra investeringar, påpekar Jarkko Eloranta.