Oro över konflikten mellan stormakterna främjade Finlands aktivitet för att förhindra spridningen av kärnvapen

Petri Pajus undersökningsrapport Ydinsulku ja Suomi – 50 vuotta ydinsulkusopimuksen kansallista toimeenpanoa (Available also in English: Finland and nuclear non-proliferation – Fifty years of implementing the Nuclear Non-Proliferation Treaty) målar en bild av Finlands långsiktiga åtagande att genomföra det internationella icke-spridningsavtalet. Finland beredde sig på användning av kärnenergi i trånga utrikespolitiska förhållanden på 1960-talet. Med Triga-provreaktorn som skaffades 1962 ökade kompetens på kärnenergiområdet, och Finland hade förmåga och vilja att planera tillsammans med IAEA en övergripande, internationell kontroll av kärnmaterial som krävdes i icke-spridningsavtalet. Finlands första kommersiella kärnreaktor, Lovisa 1, började byggas år 1971. Den förenade unikt teknologi från det kalla krigets östra och västra läger. Att förvärva kärnteknik skulle inte ha varit möjligt utan åtagandet för det internationella icke-spridningsavtalet.

Undersökningen visar på grundval av dokumentära källor att Finland fungerade som IAEA:s inofficiella partner vid förhandlingar i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Det övergripande övervakningsavtalets centrala innehåll utformades vid förhandlingar mellan IAEA och Finland. Finland var det första landet där avtalet om kontroll av kärnmaterial med IAEA trädde i kraft år 1972. I Finland tolkades detta som ”en belöning” för aktiviteten vid utformningen av avtalet.

Paju anser att aktiviteten i ickespridningsfrågor under kalla kriget tjänade även Finlands internationella neutralitetspolitik mellan öst och väst.

”Finland blev IAEA:s aktiva medutvecklare och partner vid utvecklingen av övervakning av nukleär icke-spridning. Nyttan var ömsesidig, eftersom IAEA:s ställning ännu var svag på 1960-talet. Mellan öst och väst var Finland tvunget att söka lösningar som skulle duga för Förenta staterna och Sovjetunionen. ”Stödjande av internationell, regelbaserad övervakning passade för Finland också av den här avledningen”, anser Paju.

Sovjetunionens upplösning förde finska kärnsäkerhetsexperter ut i världen

1970- och 1980-talet var en intensiv tid för utveckling av kärnenergi och kärnvapen. ”Kärnfrågor” var huvudriktning i offentlig debatt och oron var verklig. Antalet kärnvapen ökade i världen och Tjernobylolyckan kastade en lång skugga över kärnenergianvändningen.

I början av 1990-talet ledde det kalla krigets slut, Gulfkriget och avslöjandet av Iraks kärnvapenprogram till betydande ändringar i IAEA:s kontroll av kärnmaterial. Även finska experter blev bland annat IAEA:s experter för att bryta Iraks och Sydafrikas kärnvapenprogram i början av 1990-talet.

Kompetensen inom övervakning av ickespridning av kärnvapen hade ökat betydande, eftersom Strålsäkerhetscentralen (STUK) hade tekniska lösningar som undersökts och utvecklats för genomförande av kontroll av kärnmaterial alltifrån början av 1980-talet. Finland stödde IAEA långsiktigt också genom att erbjuda utbildningsmöjligheter för internationella inspektörer.

”Den centrala faktorn för utveckling av kompetens inom kontroll av kärnmaterial var Finlands åtagande om geologisk slutförvaring av kärnavfall år 1982. Detta har tvingat industrin och myndigheterna till ett långsiktigt samarbete för att en permanent och trygg lösning på kärnavfallsfrågan ska kunna hittas. I många länder är kärnavfallsfrågan fortfarande utan lösning även om nytt avfall uppstår varje dag”, kommenterar STUK:s chef för internationellt samarbete Elina Martikka.

Världens första slutförvaringsanläggning för kärnavfall ONKALO® inleder sin verksamhet i Olkiluoto uppskattningsvis på 2020-talet (c. 2025).

”Finlands prestationer i ickespridningspolitiken är resultat av ett konsekvent och långsiktigt arbete. Utveckling av kärnenergiområdet i Finland har främjats av övergripande nationellt samarbete och tidigt åtagande för kärnvapenlöshet och lösande av kärnavfallsfrågan. Inom ramen för ickespridningssystemet har Finland tryggt kunnat investera i utvecklingen av teknisk sakkunskap”, summerar Paju.

Ickespridningssystem

• Kärnvapenstaterna som erkändes i fördraget om ickespridning av kärnvapen (Non-Proliferation Treaty, NPT) år 1970 (Förenta staterna, Ryssland, Frankrike, Kina och Storbritannien) förband sig till att inte överföra kärnvapen eller kärnladdningar till icke-kärnvapenstater och att inte hjälpa dem att skaffa sådana.
• Med stöd av NPT-avtalet ingår staten ett kontrollavtal med IAEA enligt vilket IAEA förverkligar kontrollen av kärnmaterial. Sådana avtal är:
  • Small Quantities Protocol (SQP) som tillämpas av länder som endast har små mängder kärnämnen, till exempel för vetenskaplig användning
  • Övergripande avtal om kontroll av kärnmaterial (Comprehensive Safeguards Agreement, CSA), och
  • Kontrollavtalets tilläggsprotokoll (Additional Protocol) garanterar mer precis information till IAEA om funktioner med anknytning till användning av kärnenergi. Tilläggsprotokollet trädde ikraft i Finland och EU:s medlemsstater 2004.
•  Syftet med IAEA:s övervakning är att säkerställa att kärnmaterial förblir i fredlig användning.
• I Finland är STUK den i kontrollavtalet avsedda nationella myndigheten och lämnar in nödvändiga uppgifter till IAEA och deltar i IAEA:s inspektioner.

 

Ydinsulku ja Suomi – 50 vuotta ydinsulun kansallista toimeenpanoaSuomeksi: https://www.julkari.fi/handle/10024/140617

Finland and nuclear non-proliferation – Fifty years of implementing the Nuclear Non-Proliferation Treaty: https://www.julkari.fi/handle/10024/140618