Republikens president Sauli Niinistös tal vid ambassadörsmötet den 25 augusti 2020

Ärade beskickningschefer, mina damer och herrar!

Än återstår mer än en tredjedel av 2020, men redan nu känns året väldigt långt. Vår vardag har förändrats på ett sätt och i en takt som vi inte kunde förutse i början av året. I mitt tal vid öppnandet av riksmötet i början av februari kunde jag ännu framföra en önskan om att coronaviruset inte skulle bli en pandemi.

Så blev det inte. Effekterna av coronapandemin och åtgärderna för att bekämpa den märks nu samtidigt över hela världen. Över varje kontinent, varje stat, varje individ. Det talas ofta om globala utmaningar. Det här, om något, är en sådan.

Därför kan vi också förvänta oss ett globalt svar. Signalerna kan delvis ses som uppmuntrande. Hotet har varit stort nog för att på olika håll i världen föranleda helt exceptionella åtgärder, exceptionellt snabbt.

Det är emellertid problematiskt att det globala svaret snarare har varit en serie nationella svar. Det internationella samfundets förmåga att samarbeta visade sig i synnerhet i början beklagligt svag. När läget blev tufft började var och en bara tänka på sig själv och på bästa möjliga sätt ta hand om de egna, utan att desto mer rådgöra med grannar och partner.

Detta är förståeligt, men som prejudikat är det oroväckande. Kommer framtida globala kriser att leda till liknande reaktioner? Är det detsamma vi redan sett i fråga om klimatförändringen? Vad säger detta om utsikterna för det så viktiga multilaterala samarbetet?

* * *

Även om coronapandemin är långt ifrån över, har man redan funderat mycket på hur världen kommer att se ut efter den. Detta var temat för årets Gullrandadiskussioner. Ämnet ser ut att engagera starkt också här på ambassadörsdagarna.

Men det som sagts om förändring förefaller vara vilseledande, åtminstone när det gäller den internationella politiken. Inget helt nytt kan nämligen skönjas vid horisonten. Det tycks trots allt vara så att de utvecklingstrender vi redan tidigare fått se i och med pandemin bara förstärks och accelererar. Stormaktskampen eskalerar. Det regelbaserade systemet och de institutioner och överenskommelser som det bygger på utsätts för allt större prövningar.

Jag talade med er om stormaktskampen redan för ett år sedan. Globalt sett handlar det framför allt om motsättningar mellan Förenta staterna och Kina – inom diplomati och retorik, ekonomi och teknik. Den växande spänningen mellan de två stora blir allt tydligare också för oss. Ur finländsk och europeisk synvinkel är polarisering ändå en onödigt enkel tankemodell. För oss är det dessutom särskilt angeläget hur Ryssland positionerar sig i detta läge.

Och ännu viktigare är naturligtvis vår egen position. I värsta fall tvingas Europa gång på gång i varje enskild fråga välja sida mellan de stora. Detta skulle vara det sämsta alternativet som vi inte får låta bli verklighet. Ett betydligt bättre alternativ är ett starkt Europa: att vara stor bland andra stora och att kunna fatta sina egna beslut självständigt och på eget initiativ, inte bara för att utomstående tvingar oss att ta ställning. Då finns det också naturliga allierade.

Vad gäller Ryssland är det bra att komma ihåg att kampen mellan de två stormakterna ställer EU och Ryssland inför likartade frågeställningar: hur ska vi hålla oss med i den globala utvecklingen? Jag uppmanar ingalunda till blåögdhet. Även när behoven verkar gemensamma kan slutsatserna vara motsatta. Men det finns ingen orsak att kategoriskt blunda för de möjligheter som finns.

* * *

Jag citerar: ”En öppen diskussion om EU:s riktning skulle ha förts, om de ändringar som återhämtningspaketet kräver hade gjorts genom fördragsändringar. Att ändra de fördrag som reglerar EU:s verksamhet är dock så långsamt och, på grund av de nationella ratificeringarna, så osäkert att man inte ville gå den vägen. Bråttom var det ju också. Därför undanröjdes hindren för paketet genom en kreativ tolkning av artiklarna i fördragen.”

På detta sätt beskrivs omständigheterna kring tillkomsten av EU:s återhämtningspaket efter coronautbrottet i ledarartikeln i Helsingin Sanomat den 29 juli. I ledaren påpekas också att man på samma sätt, genom tolkning, har gått vidare i andra frågor i unionen.

Det är svårt att bestrida denna uppfattning. Avsikten var stabilitets- och tillväxtpakten för euroområdet skulle fastställa gränser för skuldsättning och budgetunderskott. No bail out-principen skulle vara entydig. Man räknade inte med att Europeiska centralbanken skulle bli innehavare av medlemsländernas skuldebrev. Det var inte meningen att EU:s budget skulle finansieras med lån.

Men hur gick det egentligen? Bestämmelserna i fördragen är visserligen oförändrade, men den faktiska situationen ser mycket annorlunda ut. De centrala principerna för ekonomin har undergrävts år efter år, delvis har de försvunnit helt. Till följd av ad hoc-tolkningar, gång på gång.

Krissituationerna har onekligen ofta uppstått plötsligt. Det har varit fråga om akut brådska och ett nödvändigt behov. Här tar jag för övrigt inte alls ställning det materiella innehållet i lösningarna, inte ens i fråga om EU:s återhämtningspaket. Men varje nytolkning som tillämpats för stunden lever kvar. Tolkningen har blivit en överenskommelse.

Alla EU-förespråkare bör oroa sig för detta; varje situation där man tillämpar kreativ tolkning väcker frågor, tvivel och kritik. Med tiden när sådana situationer upprepas börjar de urholka hela institutionens legitimitet. Det bör EU inte utsätta sig själv för. När vi har klarat av coronakrisen är det dags att återgå till regelbaserad verksamhet.

* * *

Om någon undrar varför republikens president tar upp farorna med att gå tolkningsvägen är mitt svar entydigt. För det första är EU:s centrala fördrag avtal mellan medlemsländerna, och således för ett enskilt medlemsland en definition av dess förhållande till främmande makter.

För det andra fortsätter vi med att utveckla Europeiska unionens gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Vi befinner oss i en ekvation där vårt eget yttre öde lätt mäts mot EU. Tänk om tolkningsvägen öppnas också i EU:s yttre förbindelser? Så att vi först drar upp stora riktlinjer som sedan följs av en bred tolkning.

Europeiska unionen är en ytterst viktig referensram för Finland också inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Ute i världen står EU för frågor som är av särskilt stort värde för oss: demokrati, rättsstaten, ett multilateralt regelbaserat system och efterlevnad av fördrag.

För oss orubbliga anhängare av EU är det viktigt att förtroendet för Europeiska unionen består.

* * *

Jag vill påpeka att om man börjar göra breda tolkningar av det man tidigare kommit överens om, så är det i allmänhet till förmån för de starkaste. Och till förfång för de svagaste. Att gå in för extensiva tolkningar är problematiskt också med tanke på hela det internationella regelbaserade systemet.

Det multilaterala regelbaserade systemet stöder vi med rätta. Men förstår vi tillräckligt väl vilket förändringstryck detta system nu utsätts för?

Om Förenta staterna fortsätter att dra sig tillbaka och Kina intensifierar sin närvaro kommer det oundvikligen att påverka också innehållet i det multilaterala samarbetet. Det uppkommer nya prioriteringar, och gamla prioriteringar blir åsidosatta. Om vi ger oss in på de extensiva tolkningarnas väg ställs vi inför frågan: en hurdan internationell regelbaserad ordning kommer vi slutligen att upprätthålla?

De internationella institutionerna måste naturligtvis leva i tiden, kunna reagera på en värld som förändras omkring dem. Det är likaså uppenbart att många internationella organisationers handlingsförmåga nu inte är som bäst. Svårigheterna syns dagligen i två institutioner som är viktiga för oss: Förenta nationerna (FN) som fyllt 75 år och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) som är 45 år.

Men svaret på de problem som institutionerna står inför är knappast att luckra upp deras principer. De principer som FN och OSSE har antagit är exempel på gemensamma åtaganden, och som sådana är de konkreta grundpelare för vår egen säkerhet. En bred tolkning av dessa principer försvagar snarare än stärker dem. Det bästa sättet att försvara det regelbaserade systemet är att konsekvent föra fram dessa principer – även i svåra tider.

* * *

Vi har med oro följt den spända situationen i Vitryssland under de senaste veckorna. Presidentvalet i landet i början av augusti var inte föremål för OSSE:s etablerade valobservation, vilket berodde på Vitryssland själv. Valen uppfyllde inte heller i övrigt de internationella kriterierna. En farlig spiral sattes igång. När förtroendet för systemet kollapsar hotar också säkerheten att rubbas.

Det sätt på vilket demonstranterna i Vitryssland har visat sitt missnöje har varit effektfullt och imponerande. De har inte gett någon som helst anledning till aggression. Även av denna orsak är det obegripligt att man tillgripit våld, arresteringar och hot mot dem. Vi får hoppas att vägen vidare är fredlig och går via en nationell dialog.

Konstgjorda geopolitiska argument hjälper inte att finna en lösning på situationen i Vitryssland. Även sådana har man sett farliga tecken på. Därför anser jag att det är viktigt att både EU och Ryssland i sina uttalanden har betonat behovet av en intern debatt i Vitryssland och att de har uppmuntrat parterna till detta. När det gäller att stödja denna process skulle OSSE kunna ha en värdefull och konstruktiv roll. Denna fråga tog jag också upp i mina samtal med förbundskansler Merkel och president Putin för bara några dagar sedan.

För övrigt är jag mycket oroad över den skärpta stämningen inom FN. I säkerhetsrådet är det senaste exemplet på detta tvisten om sanktioner mot Iran.

Både Ryssland och Frankrike har tidigare i år tagit egna initiativ för att ordna ett toppmöte mellan säkerhetsrådets fem permanenta medlemsländer (P5-länderna). Vi har många goda skäl att hoppas på en bättre dialog mellan stats- och regeringscheferna i P5. Kärnvapen och vapenkontroll i vidare bemärkelse är de viktigaste av dessa skäl. Om dessa kärnvapenstater inte uppnår ömsesidig enighet och förtroende, kan hoppet snart vara ute för det konventionssystem som reglerar massförstörelsevapen.

Även utanför frågorna om vapenkontroll är det nödvändigt att P5-länderna finner varandra för att FN-systemet ska fungera. Ett möte mellan de stora får dock inte leda till att FN-systemet kringgås. För att vara trovärdigt måste det internationella regelbaserade systemet följa sina egna regler. Om vi löser frågor tolkningsvägen kan förtroendet för systemet kollapsa. Då lider också säkerheten.

* * *

När coronapandemin bröt ut skickade jag er alla ett brev där jag konstaterade att det arbete som era beskickningar utför är särskilt viktigt under de exceptionella tider som nu råder. Jag står för mitt ord. Men jag lägger till en kompletterande observation. De fortsatta undantagsförhållandena gör oss också mer uppmärksamma på det som saknas jämfört med normala omständigheter – mötet med människor.

Konfidentiella diskussioner hör till diplomatins grundläggande verktyg. När möjligheterna till diskussion minskar på grund av de begränsningar i umgänget som coronaepidemin för med sig, riskerar också vår lägesbild att bli snävare. Allt kan inte ersättas med tekniska lösningar. Men eftersom det är osannolikt att de exceptionella förhållandena snart skulle vara slut, kan vi inte nöja oss med att bara vänta på en återgång till normala tider.

Det vi behöver just nu är en realistisk, aktuell uppfattning om världen. I skuggan av coronapandemin kräver många helt grundläggande frågor vår uppmärksamhet. Mitt i en allt snabbare förändring kan Finland inte i sin utrikespolitik klamra sig fast vid gamla antaganden, om vi inte kan vara säkra på att de fortfarande stämmer. Om de sedvanliga metoderna för att inhämta information inte fungerar, måste vi finna nya metoder. Och er yrkesskicklighet behövs för att tolka den informationen. I era rapporter till oss kan det vara nödvändigt att gå tolkningsvägen.