Konstaterandet av utvecklingsstörning i axelleden orsakad av plexusskada tidigareläggs

Vid en plexusskada har de berörda nerverna i övre extremiteten skadats i samband med förlossningen. Rörelsebanorna i axel- och armbågsleden hos den nyfödda är försämrad och vid de svåraste skadorna är hela extremiteten helt slapp. Bland annat graviditetsdiabetes hos modern samt situationer där barnets axlar fastnat vid förlossningen ökar risken för skada. Den vanligaste skadan begränsas till de övre rötterna i plexus, vilket ger diagnosen Erb-Duchennes pares.

En lindrig plexusskada läker vanligen av sig själv inom några månader. Cirka hälften av barnen med en bestående skada uppvisar en utvecklingsstörning i axelleden under det första levnadsåret.

”Leden behöver rörelse för att utvecklas normalt. Om nerverna skadas slutar musklerna att fungera och extremiteten rör sig inte normalt. Detta påverkar särskilt utvecklingen av axelleden”, berättar specialistläkare i handkirurgi Petra Grahn vid Nya barnsjukhuset.

Petra Grahn, som ansvarar för behandlingen av plexusskador hos barn vid HUS, har i sin doktorsavhandling utrett hur barn som löper risk för svåra komplikationer och behöver vård kan identifieras så tidigt som möjligt.

Personer som behöver tilläggsbehandling hittas med dynamisk ultraljudsundersökning

Vid Nya barnskjukhuset har man utvecklat behandlingen av plexusskada. Sedan 2010 har rörelseövningar inletts genast efter födseln. Axelns tillstånd följs upp med en dynamisk ultraljudsundersökning, där extremiteten flyttas under bildtagningen. Om axelleden glider från sin plats, behandlas den med botulinuminjektion och lägesbehandling. Om rörelsebanan inte återställs före ett och ett halvt års ålder, korrigeras tillståndet kirurgiskt med en ny typ av operationsteknik som baserar sig på en nervtransplantation som utvecklats vid HUS.

I doktorsavhandlingen deltog 237 barn som föddes fullgångna under åren 1995–2019 och vars skada inte hade förbättrats före det första levnadsåret. I undersökningen framkom att patienter som gjort rörelseövningar, men som fortfarande behöver tilläggsbehandling, upptäcktes i medeltal vid 4,9 månaders ålder tack vare ultraljudsscreeningen. Hos barn som inte hade genomgått en ultraljudsundersökning, det vill säga barn födda före 2010, upptäcktes skadorna i genomsnitt i femårsåldern.

I ultraljudsuppföljningen framgick det också att hälften av deltagarna behövde åtgärder med botulinum och fixering. Tidigare åtgärdades axelleden hos en knapp tredjedel av dessa barn kirurgiskt, medan en knapp tiondel behövde ingrepp under det nuvarande protokollet.

Personer med invandrarbakgrund har flest plexusskador i samband med förlossning

I undersökningen framgick det också att ett barn per 3000 som föddes i HUS område hade en risk att få en bestående plexusskada i samband med förlossning. Antalet invandrare som fått en skada har ökat: under de senaste fem åren hade 50 procent av de som fått en skada en invandrarbakgrund. Enligt Grahn förklaras detta inte med språkproblem eller socioekonomiska faktorer i Finland, där alla har samma tillgång till hälso- och sjukvård, så frågan utreds i hennes andra undersökning.

Som bäst pågår också en långvarig uppföljning av hur patienter med plexusskada i samband med förlossning mellan åren 1995 och 2010 mår jämfört med patienter som vårdats enligt det nya behandlingsprotokollet.

Länk till forskningsartikeln och doktorsavhandlingen: https://helda.helsinki.fi/handle/10138/332922