Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken: Regeringens viktigaste finanspolitiska mål är välgrundade, men åtgärderna måste breddas

De ekonomiska utsikterna för 2024 har nyligen försvagats. Finlands främsta ekonomiska utmaning är en mycket låg produktivitetstillväxt, där BNP-tillväxten släpar efter de andra nordiska länderna. Trots att åtgärderna i regeringsprogrammet förväntas förbättra de offentliga finanserna jämfört med om inga åtgärder skulle vidtas, kan det hända att de inte räcker för att uppnå regeringens budgetmål.

Skattehöjningar bör inte uteslutas 

På basis av regeringsprogrammet kommer regeringen inte att höja den totala skattesatsen genom sina egna beslut. Detta utgör en betydande risk för de viktigaste finanspolitiska målen, eftersom skatteintäkternas andel av BNP beräknas minska avsevärt under regeringens mandatperiod i avsaknad av ytterligare skattebeslut, t.ex. på grund av elektrifieringen av transporterna.  Dessutom beräknas skatteintäkterna nu minska mer än vad som uppskattades när regeringsprogrammet utarbetades. 

En mer flexibel skattestrategi skulle öka regeringens trovärdighet när det gäller dess viktigaste finanspolitiska mål. Som ett minimum bör regeringen försöka förhindra att skatteintäkterna sjunker under den nivå som förutsågs när regeringsprogrammet utarbetades.  

En del personer i arbetsför ålder drabbas av flera förmånsminskningar

Regeringens konsolideringsprogram är starkt beroende av nedskärningar av de sociala förmånerna. Trots regeringens uttalade avsikt att skydda de mest utsatta grupperna kommer en del personer med mycket begränsade ekonomiska resurser att få se sin disponibla inkomst minska avsevärt. Huvudproblemet är att nedskärningar i olika sociala förmåner delvis drabbar samma människor. 

Detta problem hänger samman med det faktum att regeringen har sökt besparingar främst i förmåner för befolkningen i arbetsför ålder, trots att en ansenlig del av utgifterna för den sociala tryggheten går till pensionärer. 

Å andra sidan innebär regeringens avsikt att reformera pensionssystemet en möjlighet till besparingar utan att äventyra de mest utsatta människornas försörjning. Exempelvis bör vissa förmåner i det förtjänstrelaterade pensionssystemet som inte baseras på löneinkomster omprövas.

Sysselsättningspolitikens effekter är mycket osäkra

Regeringen siktar på en sysselsättningsgrad på 80 procent senast 2031 och strävar efter att öka antalet arbetade timmar. Reformer som minskar nivån på den sociala tryggheten i förhållande till lönerna förväntas öka sysselsättningen med tiotusentals nya anställda och stärka de offentliga finanserna med 2 miljarder euro årligen genom högre sysselsättning.

Sysselsättningsmålet är ambitiöst och kommer att bli svårt att uppnå. Sysselsättningen har ökat betydligt under det senaste årtiondet, vilket gör ytterligare förbättringar svårare att uppnå. Regeringens sysselsättningsprogram är dessutom inriktat på ekonomiska incitament och tar inte tillräcklig hänsyn till andra hinder, såsom otillräcklig yrkeskompetens, hälsoproblem och matchningsproblemen på arbetsmarknaden. 

Finansministeriets förhandsuppskattningar av sysselsättningseffekterna bygger på bästa tillgängliga empiriska studier. Likväl råder det stor osäkerhet kring både omfattningen av och tidpunkten för reformernas effekter, och uppskattningar bör inte behandlas som definitiva löften om framtida intäkter. Reformernas effekter kan bedömas på ett tillförlitligt sätt endast genom systematiska efterhandsutvärderingar.

Det behövs större byggandet av privatägda bostäder för att bekämpa de ökande boendekostnaderna

Den underliggande orsaken till de höga boendekostnaderna är den begränsade tillgången till bostäder i förhållande till efterfrågan. Regeringens verktyg för att öka bostadsutbudet är dock begränsade, eftersom kommunerna fattar de viktiga besluten om markanvändningen. Det avgörande är att uppmuntra städer med höga bostadspriser att zonindela mark för bostäder genom markanvändnings-, boende- och transportavtal.

Regeringen minskar byggandet av subventionerade ARA-bostäder. Detta förfaringssätt kan motiveras, eftersom subventionerade bostäder konkurrerar ut privatägda bostäder och ökar inte det totala utbudet. Till skillnad från ARA-bostäder är bostadsbidraget en mer opartisk och transparent metod för att stödja låginkomsttagare. 

Minskningen av kolsänkorna hotar att öka de offentliga utgifterna

Finland kan få kämpa för att uppfylla sina åtaganden om minskning av koldioxidutsläppen enligt EU:s klimatlagstiftning, i synnerhet målet för kolsänkorna 2021–2025 inom markanvändningssektorn. För att minska behovet av att köpa enheter för kolsänkor från andra medlemsstater bör regeringen skapa incitament för att upprätthålla och öka kolsänkorna. Detta skulle också förbättra den övergripande kostnadseffektiviteten i Finlands klimatpolitik. Med tanke på de offentliga finanserna vore det önskvärt att dessa incitament åtminstone delvis skulle baseras på att markägare eller skogsindustrin måste betala för den minskning av kolsänkor som de orsakar.