Långtidsövervakning pekar på tydliga förändringar i Östersjöns ekosystem

Med hjälp av långtidsövervakning av Östersjön kan man upptäcka förändringar i havets tillstånd och bedöma effekterna av vattenskyddsåtgärder i avrinningsområdet. Övervakningen av kustområdena stöder också målen i Skärgårdshavsprogrammet.

Arandas övervakningsresa i augusti gick till Finska viken, Skärgårdshavet, de norra delarna av Östersjöns huvudbassäng och Bottenviken. Samtidigt gjordes en övervakningsresa längs Finska vikens kust från Ingå västerut och i den sydöstra delen av Skärgårdshavet. På resorna samlas heltäckande information in om Östersjöns fysikaliska, kemiska och biologiska egenskaper samt om skadliga ämnen från bottensedimentet ända upp till ytskiktet. Dessa observationer utgör grunden för bedömning av bland annat havets syreläge, övergödningen och eventuella förändringar i plankton- och bottendjursamhällena.

Syreläget i Finska viken var dåligt i augusti

I januari var syrehalten i Finska viken god ända från ytan till bottnen. En sådan situation är exceptionell och under 2000-talet har den alltid varit ett resultat av långvariga västliga vindar vintertid. När detta inträffar sjunker salthaltens språngskikt djupare och utsprånget med syrefritt djupvatten från Östersjöns huvudbassäng drar sig västerut, bort från Finska viken. När vädertypen ändrar försämras syreläget i Finska viken ofta snabbt, och detta skedde också i år redan före Arandas resa under försommaren. Syreläget i de djupa områdena i Finska viken var fortsatt dåligt i augusti.

Trots att näringsbelastningen minskar, fortsätter fosforhalten att öka

Under 2000-talet har näringsbelastningen i Östersjön och särskilt i Finska viken minskat avsevärt, men fosforhalten har fortsatt att öka och syreläget har försämrats speciellt i de södra havsområdena i Finland. Näringsflödet från Östersjöns huvudbassäng ligger bakom ökningen av fosforhalten särskilt i Finska viken, men påverkar också Bottenhavet och Bottenviken.

"Salthaltens språngskikt i Östersjöns huvudbassäng har stigit sedan början av 1990-talet och stora saltpulser har lett till att skiktningen har tilltagit. Ett allt större område på havsbottnen har utsatts för syrebrist och frigörelsen av fosfor från bottnen har ökat. Fosfor transporteras också från huvudbassängen till Finlands havsområden", säger specialforskare Seppo Knuuttila.

När det gäller övergödningen är alla kustvatten i Finland i dåligt tillstånd. En förbättrad situation kan ses endast i områden där avloppsvattenbelastningen från samhällen och industri tidigare var kraftig. Merparten av den näringsbelastning som människan orsakar havet beror numera på jord- och skogsbruket i alla havsområden i Finland. På lång sikt har den fosfor- och kvävebelastning som har sitt ursprung i dessa källor inte minskat i ett enda havsområde.

"Konsekvenserna av en alltför kraftig näringsbelastning märktes under den nyligen avslutade kustövervakningsresan bland annat som ett försämrat syretillstånd i de bottennära vattnen. På vissa ställen var syreläget dåligt också i mycket grunda vattenområden", berättar Seppo Knuuttila.

Östersjöns ekosystem har förändrats

Under de senaste 40 åren har bottenfaunan och djurplanktonsamhällena i havsområdena i Finland förändrats märkbart. Läget är sämst i Finska viken.

Till följd av det dåliga syreläget finns det knappt med bottendjur i Finska viken. Bottendjursamhället kunde återhämta sig senast i början av 1990-talet, då vattenpelaren regelbundet blandades som resultat av minskad saltskiktning, och syreläget på bottnen förbättrades temporärt. Efter slutet av 1990-talet har det inte förekommit långvariga bättre syreförhållanden, vilket har hindrat bottendjursamhället från att återhämta sig.

Djurplanktonsamhällena i Finska viken har genomgått en märkbar förändring. Djurplanktonbiomassan som helhet har reducerats, vilket har försämrat överföringen av energi från primärproducenter (växtplankton) till högre nivåer i näringsväven, bland annat till fiskar. Denna försämrade situation fortgick i ungefär tjugo år (2003–2023), men verkar ha förbättrats under det senaste året.

"Andelen stora hoppkräftor, som är den viktigaste näringskällan för planktonätande fiskar, verkar ha ökat i samhällena i öppet hav. Denna ändring ger hopp om att ett viktigt trappsteg i näringsväven på öppet hav kan vara på väg att återhämta sig, men först under kommande år vet vi om förbättringen är fortgående", berättar forskningsprofessor Maiju Lehtiniemi.

Bottendjursamhället i Bottenhavet har förändrats på 2000-talet. De naturliga cyklerna i förekomsten av vitmärlor har försvagats. Orsaken till detta är sannolikt förändringar i vattenpelarens produktion, som har försämrat kvaliteten på den för märlor lämpliga föda som sjunker till botten. Den främmande arten amerikansk havsborstmask (Marenzelleria spp.), som etablerade sig i Bottenhavet på 2000-talet, har ökat mångfalden i bottendjursamhället. När havsborstmaskarna gräver i och bearbetar bottensedimentet har de både positiva och negativa effekter på livsmiljön på bottnen.

Också i Bottenhavet har djurplanktonbiomassan varierat, men där har ingen alarmerande reducering av den sammanlagda biomassan noterats. Under de senaste åren har den största förändringen i Bottenhavet varit att små djurplankton, såsom hjuldjur och vattenloppor, har ökat. Om mängden små plankton fortsätter att öka, försämras näringsutbudet för planktonätande fiskar, såsom strömming och vassbuk.