RESTAURERING KOMMER INTE ATT RÄDDA NATUREN

Ett av lagens centrala instrument är att varje medlemsland ska utarbeta en nationell
restaureringsplan och därefter genomföra den. Denna process pågår nu i hela EU. I september 2026 publicerade Finland en sammanfattning av sitt utkast till nationell restaureringsplan för
offentlig konsultation. Den ger ett belysande exempel på vilka svårigheter denna metod kan
skapa.

Mycket litet sägs om vad som faktiskt avses, och inte ens detta lilla innehåller något 
väsentligt nytt. Planen anger inte heller några praktiska åtgärder på ett meningsfullt konkret 
sätt. Ändå förutsätter den att staten under flera årtionden ska avsätta miljarder euro, utan att 
veta vad dessa resurser faktiskt kommer att åstadkomma i praktiken.

Jag kan förstå hur politiker kan övertygas om att stödja ett projekt som utlovar nästan alla
tänkbara fördelar. Det som förvånar mig är att forskare inte verkar ifrågasätta hur lite
substans som ibland ligger bakom dessa löften.

Restaureringsplanerna och deras genomförande skapar också arbetstillfällen, ansvarsområden och inflytande för tjänstemän och miljöaktivister. Detta uppenbara institutionella incitament ägnas liten eller ingen uppmärksamhet i dokumentet.

Naturligtvis kan vissa åtgärder vara värdefulla. Dammar kan avlägsnas från älvar och
vattendrag, skog kan återplanteras där den har förstörts, och främmande trädarter kan under
vissa omständigheter ersättas med inhemska arter.Det finländska utkastet till plan definierar 
inte tydligt vad skogens restaurering faktiskt innebär. Trots det föreslås en ökning av arealen 
gammal skog och mängden död ved, samtidigt som kalavverkning skall upphöra och 
hyggesfritt skogsbruk byggas ut.

Naturen är oerhört varierad i Europa och kan inte återföras till ett ursprungligt
tillstånd

Den som fortfarande tror att samma naturvårdsprinciper och skötselmetoder kan tillämpas i 
hela Europa har inte förstått den enorma variationen mellan Europas ekosystem. Ta ett enkelt exempel. I Finland kan hyggesbränning av skogsbestånd användas för att skapa livsmiljöer 
för insekter som är beroende av bränd ved. I södra Europa kan däremot återkommande 
skogsbränder ödelägga skogar och hota lokalsamhällen. En åtgärd som kangynna den 
biologiska mångfalden i ett visst ekologiskt och klimatmässigt sammanhang kan alltså få helt andra konsekvenser i ett annat.

Varken de som utarbetade EU:s naturrestaureringslag eller de som ansvarar för Finlands
utkast till nationell restaureringsplan verkar ha tagit en grundläggande omständighet på
tillräckligt stort allvar: naturen är ingen maskin som enkelt kan återställas till sina
ursprungliga inställningar.

Ett fåtal standardiserade åtgärder kan inte permanent återföra ett ekosystem till något
förmodat ”gott” tillstånd. Men vad är egentligen ett ”gott” tillstånd? Dokumenten definierar
det inte tydligt för varje typ av livsmiljö och förklarar inte heller hur ett sådant tillstånd ska
uppnås.

Vilka arter, eller grupper av arter, ska utgöra måttstocken? Fåglar har en framträdande plats i 
planen. Men fåglar är inte ekosystemingenjörer i den bemärkelse som här tycks förutsättas; 
de utnyttjar livsmiljöer som motsvarar de krav som deras respektive arter ställer. Så vilka 
arter ska avgöra om ett ekosystem befinner sig i ett ”gott” tillstånd? En sällsynt art? En hotad 
art?

Problemet är uppenbart. Om man förbättrar förhållandena för en art kan man samtidigt
försämra dem för många andra.

Vad händer när vargar äter vildrenar, havsörnar äter ejder, skarvar äter abborre eller rådjur
betar på ängsvegetation? Enbuskar kan ge skydd åt ejderbon, men deras utbredning kan också förändra och till slut försämra en öppen ängsmark.

Ett ekosystem är ett komplext nätverk av samspel mellan många arter och deras fysiska miljö.
Det kan inte förvaltas genom att man helt enkelt fokuserar på en enda art, eller ens på en
handfull så kallade nyckelarter.

Naturen har inget bestämt slutmål

De livsmiljöer som vi nu vill ”restaurera” har inte nödvändigtvis existerat i den form som vi I 
dag föreställer oss som deras tidigare ”goda” eller ”naturliga” tillstånd. Deras nuvarande 
tillstånd är resultatet av en utveckling som har pågått i tusentals år. Den utvecklingen 
kommer att fortsätta enligt naturens egna dynamik, även om vi försöker stoppa
den.

De livsmiljöer vi ser i dag är bara olika stadier i denna långvariga process. De formas både av
den aktuella artsammansättningen och av miljöfaktorer som topografi, klimat, temperatur,
nederbördens mängd och fördelning samt extrema väderhändelser. Artsammansättningen är

aldrig statisk. Den förändras ständigt, delvis under påverkan av otaliga slumpmässiga och 
oförutsägbara faktorer.

Torvlagren under en nutida myr berättar om dess historia.

En myr kan ha börjat som ett näringsrikt, källmatat gungfly. Därefter kan den ha utvecklats
till ett grankärr. När torvlagret blev tjockare kan den ha övergått till ett öppen myr som
försörjdes av ytvatten från de omgivande sluttningarna. När torven sedan fortsatte att
ackumuleras kan området så småningom ha utvecklats till den regnvattenförsörjda högmosse av vitmossa som vi ser i dag.

Och vad kommer den att bli i framtiden? Det kommer bland annat att bero på hur klimatet
förändras.

Samma sak gäller sjöar. De samlar på sig sediment, blir grundare, fylls gradvis igen och
utvecklas under mycket långa tidsperioder så småningom till kärr, myrar eller skog. Det som 
fågelskådare beskriver som en våtmark i ett ”försämrat” tillstånd kan därför, ur den naturliga 
successionens perspektiv, vara en strandäng eller ett kärr som naturligt utvecklas mot en myr eller skog. Det finns inget i sig ”dåligt” med ett sådant tillstånd; det motsvarar bara inte vissa 
fågelskådares preferenser.

Vassens utbredning längs stränderna orsakas inte heller nödvändigtvis av övergödning. Den
är också en del av den normala successionen i strandmiljöer och har ofta påskyndats av att
betet längs stränderna har upphört.

Alla förändringar i den biologiska mångfalden är inte ett problem som kan lösas genom 
habitatförvaltning

Snabba förändringar i arters förekomst och utbredning kopplas ofta till den globala
uppvärmningen och till allt mer oberäkneliga väderförhållanden.

Minskningen av vissa fågelpopulationer som är knutna till unga skogar, exempelvis bofink
och lövsångare, kan kopplas till kalla förhållanden under häckningsperioden. Försvinnandet
av vissa ängsfjärilar som övervintrar nära marken kan gynnas av milda vintrar, när markytan
upprepade gånger blir våt och sedan fryser.

Sådana förändringar kan inte nödvändigtvis vändas genom att man manipulerar livsmiljöer på lokal nivå.

Naturen behöver inte ett ideal tillstånd definierad av människan
Själva föreställningen att restaureringsåtgärder kan återföra naturen till ett ”gott” tillstånd är
svår att försvara.

Det är lika tveksamt att utgå från att större delen av naturen i dag befinner sig i ett dåligt
tillstånd och måste föras tillbaka till ett förmodat ”gott” tillstånd genom åtgärder som riktas
mot träd, mark eller hydrologi.

I skyddade områden väcker sådana åtgärder en annan grundläggande fråga: litar vi
tillräckligt mycket på naturen för att låta den utvecklas på egen hand?
Om varje naturlig förändring måste korrigeras för att överensstämma med ett idealiskt
tillstånd som definierats av en liten grupp experter eller aktivister, tillåts naturen inte längre
att utvecklas självständigt.

Vem bestämmer vad som är ”gott” för varje livsmiljö? Och på vilken vetenskaplig grund?

Den verkliga utmaningen är klimatförändringen
Det allvarligaste hotet mot ekosystemen i dag är klimatförändringen.
Även om vi lyckades återföra koldioxidhalten i atmosfären till förindustriella nivåer skulle
det inte återföra den levande naturen till det tillstånd den befann sig i före industrialiseringen.
Det skulle inte heller hindra naturen från att fortsätta förändras.

Naturen är inget statiskt system som kan återställas till en viss tidpunkt i det förflutna.
Om miljarder euro ska satsas på att skydda naturen bör den centrala frågan därför vara vad
dessa resurser faktiskt kan åstadkomma. En del av pengarna skulle kunna användas för att
hantera klimatförändringen i stället för till åtgärder som syftar till att tvinga ekosystemen in I 
ett idealiserat tillstånd.

Klimatförändringen kan inte stoppas genom att vi i all oändlighet ingriper i den levande
naturen. Det krävs åtgärder mot de bakomliggande drivkrafterna som hänger samman med
ekonomisk verksamhet och konsumtionsmönster.

Seppo Vuokko
Biolog och vetenskapsskribent med inriktning på naturfrågor
seppo.vko@gmail.com