Gåtan i Levänluhta på väg att lösas med hjälp av tvärvetenskaplig forskning

Under järnåldern, cirka 300 år efter vår tideräknings början, gjorde man något ovanligt i Levänluhta i Storkyro. Där begravdes människor i vattnet och traditionen fortsatte under minst 400 år. Då man i mitten av 1800-talet gjorde dikesgrävningar i områdets åkrar påträffades ett antal människoben. Benen var mycket välbevarade på grund av det syrefattiga och järnhaltiga vattnet. I över 150 år har fyndet förbryllat arkeologer, historiker och lokalbefolkningen.

År 2010 bestämde sig en tvärvetenskaplig forskargrupp från Helsingfors universitet för att åter försöka lösa gåtan i Levänluhta. Orsaken är att fyndplatsen även internationellt sett är ovanlig. Man trodde att platsen, där man hittat 75 kg brunröda ben, använts som en offerkälla. Forskargruppen, under ledning av docent Anna Wessman, hade ett ambitiöst mål: att försöka få klarhet i vilka individerna var som hade begravts i Levänluhta och varför de hade blivit begravda på det här ovanliga sättet; långt från all annan bosättning och i vattnet? Efter flera års arbete rapporterar gruppen nu sina forskningsresultat i tidskriften Natures senaste nummer. Studien ingår i ett mer omfattande internationellt forskningsprojekt där man utrett hur Sibirien befolkats och dess befolkningshistoria genom att använda 600−31 000 år gamla människoben.

− Vår forskargrupp intresserade sig särskilt för de individers ursprung som hittades i järnålderskällan i Levänluhta, säger docent Anna Wessman som ledde undersökningen.

Resultat med hjälp av DNA-teknik för forntida fynd

Individernas ursprung undersöktes med hjälp av den senaste tekniken inom forntida DNA, som man på rättsmedicinska avdelningen vid Helsingfors universitet hade blivit intresserade av också med tanke på brottsutredning och identifiering.

Professor Antti Sajantila berättar att projektets början var svår.

− Det var frustrerande för DNA-forskarna att vi först inte ens kunde upprepa våra egna resultat, berättar Sajantila om de första proven i laboratoriet.

Forskningsmetoderna utvecklades snabbt genom internationellt samarbete. Som en följd av utvecklingsarbetet visade det sig att de ursprungliga resultaten som finländarna hade presenterat var riktiga. Det var dock överraskande att arvsmassan hos tre av de individer som hade begravts i Levänluhtas vattengrav hade tydliga likheter med dagens samer.

− Det förstod vi redan under början av projektet, men det tog sin tid att säkerställa resultatet, konstaterar docent Jukka Palo.

Det verkar alltså ha funnits samisk bosättning mycket tidigt i Storkyro: en kol-14-datering visade att benen hade tillhört individer som dött på 500−700-talet. Resultatet skulle vara det första fysiska beviset på samisk bosättning så här långt söderut i Finland.

Lokalbor eller förbipasserande?

Därmed ställdes nästa fråga: var de här individerna från trakten, hade de flyttat dit eller var de eventuellt förbipasserande besökare? För att få svar på frågan behövdes en undersökning som inte utgick från DNA-resultaten. Lösningen fanns i individernas tandemalj. Intendent Laura Arppe från Naturhistoriska centralmuseets dateringslaboratorium berättar att isotopsammansättningen av strontium i tandemaljen tyder på att individerna hade tillbringat sin barndom i Levänluhta.

Befolkningen i Södra Österbotten har idag en blandning av genetiskt arv från Ural i öst och Skandinavien i väst, och även arvsmassan hos en av individerna i Levänluhta påminde om den som dagens skandinaver har. På det hela taget har befolkningsutbytet från samer till ny befolkning i södra och mellersta Finland likheter med de befolkningsutbyten i nordöstra Sibirien som granskats i artikeln i Nature. Uppenbarligen är det fråga om en mer omfattande process som har skett på många håll i de nordliga områdena.

− Levänluhta-projektet kräver absolut fortsatt forskning, inte bara för en utökning av DNA-resultaten, utan även för att förstå traditionen att begrava i vattnet. Frågan varför är fortfarande obesvarad, säger benforskaren, docent Kristiina Mannermaa.

Forskningsprojektet finansierades av stiftelsen Emil Aaltosen säätiö. I projektet deltog forskare från flera olika ämnen och institutioner vid Helsingfors universitet. I denna publikation medverkade: Anna Wessman, Kristiina Mannermaa och Tarja Sundell från ämnet arkeologi, Antti Sajantila, Jukka Palo och Mikko Putkonen från rättsmedicinska ämnet och Laura Arppe från Naturhistoriska centralmuseet.