Finlands bostadspolitik behöver ses över i sin helhet – Kommunförbundets bostadspolitiska vision publicerad

Vid sidan av den marknadsstyrda bostadsproduktionen i större städer har bostadspolitiken också grundats på statligt stödd produktion av hyresbostäder. Kommunerna äger merparten av dessa bostäder. Det har gjorts mer förändringar i bostadspolitiken under denna regeringsperiod än på 30 år.

Regeringen har krympt statens roll inom bostadspolitiken genom att lägga ner viktiga institutioner för statligt stöd. Det har gjorts betydande nedskärningar i förmåner som gäller boendekostnader. Regeringen har också för avsikt att avsevärt minska det statliga stödet för bostadsproduktion. Det är tydligt att bostadspolitiken i allt högre grad bygger på marknadsmässiga lösningar.

– Den statligt understödda bostadsproduktionen har inte mött behoven i en omvärld som förändras snabbt. Den är tungrodd och svår att få i gång och stödet är behovsprövat. Vi behöver mer flexibla, snabbare och riskdelningsbaserade lösningar i samarbete mellan staten och kommunerna, säger Minna Karhunen verkställande direktör vid Kommunförbundet.

I Kommunförbundets vision Med sikte på en ny bostadspolitik som publiceras idag, presenterar förbundet en ny, egen modell för den framtida bostadspolitiken. Byggstenarna i den nya bostadspolitiken är att möjliggöra tillväxt, lösa de lokala utmaningarna i de alltmer olika kommunerna och att förtydliga statens och kommunernas roller. Den nya bostadspolitiken är i synnerhet en drivande faktor för strukturomvandling, tillväxt och livskraft.

Utmaningarna inom bostadspolitiken kan lösas genom nya finansierings-, verksamhets- och stödmodeller

– Staten bör fastställa en tillräcklig stödnivå för bostadsproduktionen. Stödet behöver sträcka sig över regeringsperioderna så att städerna kan planera sin bostadsproduktion och sina utvecklingsprojekt, säger Minna Karhunen.

Enligt Kommunförbundet finns det ett behov av att luckra upp regleringen som gäller det offentligt understödda bostadsbeståndet. Restriktioner som hindrar användningen av fastighetsbeståndet som säkerhet för byggnadslån bör avskaffas. I framtiden måste kommunala bolag kunna använda sin egen fastighetsförmögenhet som en dellösning för sin investeringsfinansiering. Det skapar vägar för nya finansieringslösningar, och behovet av statlig bevillningsfullmakt kan minskas.

Staten bör sträva efter att styra fastställandet av hyrorna för det stödda bostadsutbudet mer i överensstämmelse med den lokala efterfrågan. 

Det är nödvändigt att sänka den höga totala beskattningen av byggandet. Tidsbegränsade skatteavdrag bör användas effektivt och målinriktat. Till exempel är skattelättnader för renoveringar nödvändiga också för kommunala bolag. 

Samtidigt som staten förväntas vara förutsägbar och flexibel, behövs det från kommunernas sida en aktiv egen bostadspolitik och bostadsproduktion som beaktar omvärldsförändringarna. Kommunernas bostadspolitiska och markpolitiska program har en allt större betydelse. Förutom bostadsproduktion på marknadsvillkor behövs även produktion av bostäder till överkomliga priser samt olika åtgärdsalternativ för att möjliggöra detta.

– Kommunerna går in för att aktivt förebygga och minska segregation och bostadslöshet. De skulle kunna överväga att bilda hyresbolag som sträcker sig över kommungränserna och omfattar hela bostadsmarknadsområdet, föreslår Karhunen. 

Bostadspolitiska lösningar behövs för många olika utmaningar

Regionstäder och mindre kommuner kan stärka sin livskraft genom att locka till sig investeringar inom den gröna omställningen och industrin, men ofta finns det inte tillräckligt med bostäder till överkomliga priser som kan erbjudas inhemsk eller utländsk arbetskraft. Ett kortfristigt räntestöd för byggande av privata eller offentliga hyresbostäder skulle underlätta situationen.

Segregationen har ökat och koncentrerats till de största stadsregionerna. För att förhindra att utsatthet kumuleras i de kommunala hyreshusbolagen, bör man kunna övergå till en mer riktad, lokal praxis vid valet av hyresgäster.

Efter nedskärningarna i bostadsbidragen har bostadslösheten ökat snabbt, särskilt i de stora städerna, men också på landsbygden, där bostadslösheten i stort sett redan hade eliminerats. Ännu år 2023 fanns det cirka 3 600–3 800 bostadslösa i Finland, men år 2025 var antalet redan över 4 500.

Enligt Centralen för statligt stött bostadsbyggande finns det i dag närmare 10 000 statligt stödda hyresbostäder som står tomma. Antalet har fördubblats under de senaste femton åren. Även om det funnits rivningsbidrag, är de inte tillräckliga för att bostadsbeståndet ska kunna anpassas till efterfrågan. Staten skulle kunna svara för minskning eller avskrivning av lån. Ett annat alternativ kunde vara ett förvaltningsbolag.

– Bostadslöshet, segregation och försämrad betalningsförmåga hos finländarna kan ändå inte lösas enbart genom bostadspolitiken, utan de här utmaningarna kräver också socialpolitiska reformer av regeringen, understryker Minna Karhunen.

Koncept för flervåningshus av god kvalitet och till rimligt pris som en lösning på bostadsbristen

En konkret lösning på kommunernas bostadsbrist är en standardiserad produktion av flervåningshus av hög kvalitet och till rimligt pris. Kommunförbundet och en del aktiva hyreshusbolag i städerna har lanserat projektet Kerrostalo 2000 för att utarbeta ett koncept för sådant byggande. Utvecklingsprojektet standardiserar de principer för byggande av flervåningshus som ger störst nytta, till exempel konstruktioner och fastighetsteknik. Boendebehov, tomtanpassning, stadsbild och gårdsmiljöer kan varieras. 

Avsikten är att pilotprojekt ska inledas hösten 2026. Byggkostnaderna för mer standardiserad produktion kunde vara 20–30 procent lägre än i dag. De här husen omfattas inte av sådan typ av reglering som gäller statligt stött bostadsbyggande, vilket gör konceptet smidigare för kommunerna och andra aktörer att genomföra.

Standardiserade flervåningshus erbjuder lösningar för kommuner och städer som vill stärka sin livskraft till exempel genom grön omställning, turism och industri. De lämpar sig också för kommuner med en åldrande befolkning, där kommunägda bolag ofta inte har råd att bygga nya, tillgängliga flervåningshus eller renovera gamla hus.