Autofiktivt sorgmod i Peter Sandströms roman Den stora blondinens sista sommar

En man i Åbo ska ta avsked av sin dotter, som är på väg till Holland för att studera. Hur är det möjligt, hon är ju hans lilla flicka?

Samma man städar ur sina föräldrars hus hemma i Nykarleby. Han har spritt ut alla sakerna på gården, det ser inte klokt ut. Som sällskap har han några kringströvande katter och så de sympatiska mössen förstås. På dagarna får han ibland oväntat besök av människor från sitt förflutna, de som kallar honom den stora blondinen. På kvällarna somnar han i vedlidret med pannlampan lysande.

I centrum av berättelsen finns en kärlekshistoria. Det är tidigt åttiotal i Helsingfors, och de unga älskande har båda nyligen börjat studera. Limone heter hon, hans stora kärlek, kvinnan han vill få barn med och leva med i resten av sitt liv. Limone är ändå påfallande ljummen i relationen, och mannen finner sig vattnande hennes krukväxter och snokande i hennes tillhörigheter medan hon är borta, oklart var.

Den stora blondinen sista sommar är en melankolisk och humoristisk roman om att få och inte få barn, om generationsskiften, och med författarens egna ord om att också män kan vara dumma blondiner. 

Den stora blondinens sista sommar har recensionsdag tisdag 30.8.

Sagt om Peter Sandströms föregående bok Kärleken är ett tamdjur

Med ironisk humor och värme visar han upp sin ofta lätt patetiske huvudperson, en medelålders författare, i all hans storslagenhet och ynkedom.

Yukiko Duke, Vi Läser

Det är förbluffande hur Sandström utan stora åthävor, utan mångordighet eller högstämt patos lyckas gestalta hur relationerna till våra närmaste är både plågsamt intima och ständigt skiftande.

Julia Tidigs, Hufvudstadsbladet

Få författare kan som Sandström skildra missmod och melankoli utan att det känns avslaget eller ansträngt. Han är helt enkelt suverän på att skriva om själens ömmande smärtpunkter.

Marit Lindqvist, Svenska Yle