Karin Erlandsson skrev en hyllning till stickningens kulturhistoria

I tonåren bestämde sig Karin Erlandsson för att förverkliga en dröm och sticka en tröja. Hemma fanns en massa restgarn och av det stickade hon en vacker randig tröja utan hjälp av vare sig mönster eller modell. Tröjan beundrades och den användes länge, känslan av tillfredsställelse och glädje var stor. Ett djupt och livslångt kärleksförhållande hade inletts.

Hur påminner stickning om skrivande?

– Varken enskilda ord eller maskor tar särskilt mycket plats i världen, men då man sätter fler ord, eller fler maskor, tillsammans, kan stordåd skapas, säger Erlandsson.

Du har läst mycket om stickning och dess historia för den här boken – vad överraskade dig mest?

– Hur viktigt stickning har varit för kvinnors möjlighet till egen försörjning, att stickande kvinnor och ull varit centrala i revolutioner och att man hittat så många stickade plagg i uppgrävda gravar.

Vilket är ditt käraste stickningsminne?

– Att sticka mina barns dopklänningar har varit betydelsefullt men också varje kväll jag satt mig ner med stickning och ljudbok och känt hur lycklig jag är i just den stunden.

Och slutligen, får man sticka på möten? Varför?

– Självklart. Det är bara de som inte själv stickar som uppfattar det som arrogans. Vi som stickar vet att man lyssnar bättre då man har något för händer.

Det blå garnet. En bok om att sticka har recensionsdatum torsdag 22.9.